Pandemin tvingade kulturarbetare att lämna sina yrken
Pandemin har slagit hårt mot kulturbranschen, som under året har kämpat för att överleva. Många har inte haft något annat val än att ge upp – TT har pratat med tre personer som tvingats lämna sina drömyrken.
Vad gör man när kalendern som var fullbokad med jobb plötsligt töms över en natt? När en andra corona-våg sveper in över landet och teatrar, konserthallar, scener och festivaler fortfarande inte kan ta emot publik som vanligt?
Pandemin har slagit oerhört hårt mot kulturbranschen, och många verksamma kulturutövare tvingas nu omskola sig och ta andra jobb för att kunna betala sina räkningar.
Musikalartisten Ulrika Ånäs har under många år spelat i de flesta stora musikalproduktionerna och varit verksam på privatteatrar och Malmö Opera. När pandemin slog till spelade hon i ”Häxorna i Eastwick” på Cirkus i Stockholm, och skulle efter sommaren börja repa ”Saturday night fever” på Chinateatern.
När produktionen stegvis flyttades fram ett helt år gick luften ur henne.
– Perspektivet blev så oerhört långt att hantera. Jag är också orolig över om vi överhuvudtaget har arbetsgivare och teatrar att komma tillbaka till efter detta. Det är så sorgligt, vad ska hända med våra fina teatrar, kommer de ens finnas kvar? Kulturen är så oerhört viktig inte bara för oss som jobbar inom den, utan också för publiken, säger hon.
Lösningen blev att
börja plugga till undersköterska, för att kunna få bättre kontroll över situationen. Hon hade funderat på att studera tidigare, men pandemin blev ”sparken i rumpan”.
– Det har kommit till en nivå där det handlar om att kunna försörja sin familj, har jag råd att köpa mat till mitt barn? Nu har jag haft turen att få a-kassa, men jag har kollegor som är egenföretagare som tvingas sälja av allt de äger och har för att kunna köpa mat. Det handlar verkligen om överlevnad nu, säger hon.
Helt färdig med kulturbranschen är Ulrika Ånäs dock inte:
– Absolut inte, mitt huvudyrke är fortfarande musikalartist och längtar mer än någonsin efter att få stå på scenen igen 2021. Däremot har jag insett att jag behöver en stadigare grund att stå på om detta skulle upprepas, och väljer därför att utbilda mig ytterligare. Samtidigt är det en stor sorg att folk tvingas lämna, för branschen förlorar väldigt mycket spetskompetens.
Pianisten Oldrich Gonzalez kom till Sverige från Kuba för tolv år sedan. Sedan dess har han kunnat leva på musiken och spelat i olika band både i Sverige och utomlands.
– Vissa perioder har jag jobbat jättemycket, andra har det blivit lite mindre. Men jag har alltid klarat mig och betalat mina räkningar och inte behövt ta ekonomisk hjälp, säger han.
Men nu går det inte längre. I januari hade Gonzalez inbokade spelningar nästan varje helg fram till juni. I mars var de alla avbokade och kalendern, och därmed inkomstkällan, gapade tom.
– Jag kunde inte göra någonting.
Jag trodde inte att det var sant. Men jag hoppades och trodde hela tiden att vi skulle vara ute och spela igen till sommaren, säger han.
Tack vare lite sparade pengar och en sambo med fast jobb klarade sig Gonzalez och hans familj ändå hyfsat i början av pandemin. Men tidigare i höst blev han ändå tvungen att börja söka andra jobb. Tack vare ett genuint intresse för cyklar lyckades han få jobb på en familjeägd cykelverkstad i södra Stockholm – ett jobb som dessutom nu blivit till en fast anställning.
– Jag haft en otrolig tur. Det är inte lätt att få ett jobb just nu, när många förlorar sina arbeten.
När pandemin är
över hoppas han ändå kunna återvända till musikbranschen.
– Självklart vill jag fortsätta med musiken. Och jag håller den ju fortfarande levande hemma, producerar egen musik och samarbetar med kollegor. Men jag vill ändå behålla mitt jobb på cykelverkstaden – även om det kanske inte blir på heltid.
För Rasmus Ehrnborn fick frilanslivet ett abrupt slut när en turné som han skulle ge sig ut på blev inställd med ett par dagars varsel. Han frilansar som musiker och kapellmästare, och brukar ta enstaka spelningar, som gitarrist och basist, främst i olika hårdrocksband.
– Jag fick panik och hörde av mig till kontaktnätet på Facebook om de visste något extrajobb. Då blev jag tipsad om Ica, de behövde en massa anställda eftersom livsmedelsbranschen ju gick uppåt, säger Rasmus Ehrnborn, som fick anställning som timanställd.
Först kändes det som ett nederlag för honom att inte kunna jobba med sitt yrke. Samtidigt var han tvungen att få in pengar till mat och hyra. Och nu har han börjat att trivas med sitt nya jobb.
– Jag har känt hela tiden som frilans att ”nu ger jag upp” nu håller det inte, nu måste jag börja plugga. Det kommer en gång om året i vanliga fall. Nu var Ica ett medel för mig att komma igenom krisen och sedan börja jobba igen. Och så trivdes jag jäkligt bra. Så jag håller huvudet kallt och när det drar igång ska jag vara med.
Rasmus Ehrnborn tror att många kommer att lämna musikbranschen, vilket han beklagar. Han hoppas att folk kommer att försöka hålla sig flytande, och sedan komma tillbaka. Själv älskar han att uppträda, och har fått upp ögonen för sin passion igen. Samtidigt ser han nya möjligheter.
– Mitt optimala hade varit att komma tillbaka och spela och ändå vara kvar på Ica som timanställd. Det hade varit absolut varit bäst.