Lång och oviss väg tillbaka för covidsjuka Anette
I april insjuknade Anette Fogelberg, 44 år, från Uddevalla i covid-19. Sedan dess har vardagssysslor blivit kraftansträngningar och en lugn promenad kan resultera i andnöd. Ovissheten gnager i henne – kommer hon någonsin bli helt återställd?
Det bästa Anette Fogelberg, 44 år, vet är att springa, simma och cykla. Men en dag förändrades allt. Hon insjuknade i covid-19, fick ont kroppen och luften blev tung. Vardagsbestyr blev kraftansträngningar och sex månader senare gnager ovissheten än: Kommer hon någonsin att bli helt återställd?
Anette Fogelberg hade just cyklat sin första tio-milare. Hon kände sig stolt och stark. Levande. Till sommaren skulle simma i kalla vatten, springa på varma klippor och cykla långa distanser. Hon skulle umgås med barnen och mannen i hennes liv.
Det var den 26 april, hon minns det tydligt. Det värkte i kroppen. Hon började få känningar i halsen och det tog emot lite när hon andades. Men att hon skulle ha drabbats covid-19, det fanns inte på kartan.
– Det var så pass nytt. Jag kände inte någon som hade haft det och jag hade ju dessutom varit försiktig. Jag hade varit noga med hygienen och försökt hålla avstånd. Att det skulle vara corona, det trodde jag inte.
– Kaffe eller te? Anette Fogelberg sträcker sig över bordet för att nå den blåa och vita kannan i keramik. Det är kyligt men smittorisken är mindre utomhus. Fortfarande finns en oro, berättar hon – tänk om hon skulle drabbas igen, vad skulle hända då?
Luften är tung utanför. Gatan sluttar och på baksidan av radhuset finns plats för liten knölig trädgård. Gräsmattan är tovig. Numera kan den ta flera dagar att klippa, berättar hon.
Drygt sex månader har gått sedan Anette Fogelberg först blev sjuk i covid-19. Hon är en av de uppskattningsvis 100-150 tusen långtidssjuka svenskar i covid-19, enligt Novus.
Anette Fogelberg kan tidslinjen utan och innan. Till en början var hon inte mycket sjukare än vid en vanlig förkylning, hon sjukskrev sig en vecka och jobbade hemifrån veckan därpå. Det kändes säkrast så – man vet ju aldrig.
Det var inte förrän i slutet av maj, en dryg månad senare, som hon började känna sig riktigt dålig.
– Jag började få ont i kroppen igen och fick svårt att andas. Helt plötsligt kunde pulsen rusa från noll till hundra, trots att jag suttit stilla. När det var som värst kunde jag inte ens gå en promenad utan att få andnöd. Jag ville, men jag fick inte luft.
Hon blev sämre och sämre, och sommaren blev allt annat än vad hon hade hoppats på. Anette blev sängliggande och vardagsbestyr blev kraftansträngningar. Minsta lilla resulterade i hjärtklappning och skyhög puls.
Pandemin var fortfarande i ett tidigt skede när Anette Fogelberg insjuknade. Vid tillfället fanns inte så kallade Pcr-tester – tester för pågående covid-19 – tillgängliga för privatpersoner och Folkhälsomyndigheten hade just inlett en studie av antikroppar för att få en bild hur många personer som hittills smittats av viruset. Att med all säkerhet säga att en tidigare covid-infektion låg bakom hennes symptom var svårt – trots flertalet undersökningar.
På vårdcentralen talade man i stället om stress och om ångest.
”
Så fort jag gör mer än kroppen klarar får jag bakslag som kan hålla i sig i veckor
– Det är förståeligt att vården inte vet vad de ska göra med oss, det är ju en helt ny grupp av patienter. Men ointresse och ifrågasättande av våra besvär är svårare att förstå. Jag fick antihistamin, en astmaspray och en klapp på axeln.
– ”Prova det i tre månader”, sa läkaren. Tre månader? Så länge tror
jag inte att jag överlever, tänkte jag. Jag är 44 år och har upplevt både stress och ångest. Det här var någonting annat, jag kände mig som en urvriden disktrasa, berättar hon.
Hon sjukskrev sig från sitt jobb som jurist, först i tre veckor och sedan i ytterligare tre. Hon började rehabträna och genom sociala medier kom hon i kontakt med personer som delade liknande erfarenheter. Vissa dagar kändes livet hoppfullt. Hon orkade ta sig ut, gå promenader och cykla igen.
– Men jag visste att om jag tog ut mig för mycket fick jag sota för det dagen därpå. Då kom andnöden och tröttheten igen. Vissa dagar kunde jag sitta här och se hur mitt liv går förbi utanför. Det kändes så orättvist.
Sedan i slutet av augusti jobbar Anette Fogelberg halvtid. De dåliga dagarna blir visserligen färre och färre och hon orkar mer och mer, men fortfarande säger kroppen emot. Tillfrisknadskurvan är inte rak, tvärtom; den är fylld av steg – både framåt och bakåt, berättar hon.
– Så fort jag gör mer än kroppen klarar får jag bakslag som kan hålla i sig i veckor. Och även om vi alla en dag blir friska, vilket ingen kan lova oss, finns också risk att drabbas av andra sjukdomar till följd av coviden.
Hon har fått bevisat nu att hon varit sjuk. Antikroppstestet visade positivt. En lättnad, tycker hon – inte för att hon själv tvivlat men för att kunna bevisa för vården: Det var covid-19.
– En del får ärrbildning på lungorna eller så kallade ground glass-förändringar; vita fläckar som kan uppstå på lungorna efter covid-19. Jag fick varken eller. Både röntgen och EKG har sett bra ut hela tiden. Det har varit tufft och jag har blivit ifrågasatt, många gånger.
I dörröppningen står en träningscykel i metall. Numera försöker hon att cykla fyra dagar i veckan. Sällan några långa distanser, men i den uträckning hon kan och hon orkar. Fortfarande gnager ovissheten – kommer hon någonsin att bli helt återställd?
Jo, Anette Fogelberg är hoppfull. Någon dag ska hon kunna cykla tio mil igen.
– Det hoppas jag verkligen. Det är ju det, och mina barn som jag lever för.