Kändisar ger Kämpersvik status
Under de 44 år som Tore Ek varit yrkesfiskare har mycket förändrats i det lilla kustsamhället. Service har lagts ner och förändrat villkoren. Husen har blivit guldgruvor och kändisar ger orten status.
Samhället med knappt 100 invånare växer så sakteliga igen. Ett helt nytt kvarter med sommarstugor byggs till de fyra som redan finns. Kåkarna kostar miljoner. Men det bekommer inte småortens siste yrkesfiskare Tore Ek. Han lever vidare som han alltid har gjort och tänker inte ändra på det.
Vi möts av frisk lätt salt vind och lite duggregn när vi kliver ut ur bilen och undrar om vi ska möta någon kändis. Kanske vår näst mest kände industriman internationellt (efter Pehr G Gyllenhammar) Percy Barnevik, vars familj har tre hus här. Han, järnhandlarsonen ifrån Uddevalla som blev bas för en av världens största verkstadsindustrier ABB, slutade där och ägnar numera en stor del av sin tid till välgörenhet.
Kanske spatserar finansmannen
Torsten Jansson från Dingle med hustrun Ulrika Messing på bryggorna? Eller Mange Olsson från Drängarna som faktiskt är född och uppvuxen här och dessutom bor kvar. Kanske kommer lättpratade Leif Pagrotsky i sin båt in från Musön strax utanför, där han har sitt hus. Han har ett svårslaget cv som statsråd, rådgivare åt Greklands regering och generalkonsul i New York – bland annat.
De har alla valt att skaffa hus här i det lilla paradiset, som för inte så länge sedan var ett fattigt stenhuggarsamhälle, men med fyra livsmedelsaffärer, post, telegraf, skola, tobaksaffär och pensionat.
Men tiderna förändras.
Och den här gången hade vi inte tänkt besöka någon av dem som i dag ger det gamla stenhuggarsamhället stjärnstatus, utan i stället berätta en kort historia om fiskarsamhället från 1700-talet som framåt 1800- och in på 1900-talet växlade om till skutsamhälle och stenhuggarsamhälle. I dag finns det mellan 80 och 100 bofasta i Kämpersvik, lite beroende på var man drar gränsen för samhället. De är helt utan butiksservice, krogar eller etablissemang och det är det som är den stora hemligheten, får vi lära oss lite senare.
Resan börjar hos det lilla samhällets siste yrkesfiskare, Tore Ek. Han är en kulturpersonlighet med båda fötterna på jorden, eller kanske ska man säga på bryggan. Tore är född och uppvuxen här och började fiska 1976, och borde kanske även han räknas till ortens stora kändisar. För de flesta här och i omgivningarna känner Tore Ek, som när vi ringer honom för en intervju sitter på altanen hos några grannar och fikar.
– När jag började fiska fanns inte så många andra val än att plocka ostron och sätta sillegarn. Men senare började folk efterfråga hummer och kräftor och det var ju bra för affärerna, konstaterar Tore Ek, som själv knappt smakat en kräfta eller en hummer.
– Nej, jag hade en negativ upplevelse av det första gången jag skulle smaka och den sitter i, förklarar han.
När vi kommer ut på bryggan har han just lagt till med sin SD 160 Annika efter morgonens fiske och vi möts av stort leende, för fisket har
”
Vi får klara oss själva här en hel del. Men många ideella personer hjälper till så det fungerar.
Lars Joelsson
samhällsföreningens ordförande
gått bra. Han fiskar kräftor med bur och det är just det som är dagens melodi, för det sparar bottnarna och ger möjlighet att återutsätta de kräftor som är för små. Burfiske betraktas allmänt som ett skonsamt fiske och är känt för att leverera stora djur till fiskauktionen.
– Men i dag har de ju utvecklat kräfttrålarna också så att småkräftor och annan bifångst inte tas upp onödan, säger han och förklarar att han inte vill framstå som gnällspik om fiskarkollegor.
– Det kan bli 40 till 80 kilo på en dag säger Tore, som har 100-tals burar och fiskar året om. Och han minns ännu med förskräckelse när en val hade fastnat i ett nät och stångade den jämförelsevis lilla båten i botten.
– Man klarade ju upp situationen, men man känner sig liten i en sådan situation, konstaterar Tore Ek och
firar av ännu ett leende.
Många av burarna förvaras i en annan hamn under bevakning, sedan burfiskare utsatts för stölder.
Sådana tråkigheter var inte kända när Kämpersvik var en liten fiskehamn för 100 år sedan. I början av 1900-talet låg här tolv bostadshus och nio större sjöbodar eller om det nu var magasin. Det var ett hårt liv för familjerna och det blev ännu tuffare efter fiskeperioden när man livnärde sig på stenbrytning här ute. Byn expanderade hur som helst en del.
Men tiderna förändras.
Fast under mellankrigstiden hade stenarbetarna det knapert. I en artikel i Bohusläningen från 1926 beskrivs hur gatstenar låg i högar på kajen i Kämpersvik. Fraktskutornas storhetstid var förbi och Kämpersvik hade från att ha haft fler än 300 invånare blivit en avfolkningsbygd.
Fattigdomen då ger en stor kontrast till i dag, då utropspriset på en 773 kvadratmeter stor tomt på Viktors väg nyligen var 3,5 miljoner kronor. Eller till de stora nya villorna i fem-sex miljonersklassen på Paradishöjden som används som sommarställen eller för deltidsboenden.
Historien kan vi läsa oss till. Men för att få en närvaro av i dag har vi stämt träff med människor som är bofasta, eller åtminstone mycket deltidsboende här. Inte så långt ifrån Tore Eks sjöbod verkar en omtyckt och ganska framgångsrik konstnär som heter Anna von Elern.
För några år sedan byggde hon ett konstgalleri på Viksvägen intill föräldrahemmet dit hon flyttat igen för att bo permanent. Hon vet kanske inte riktigt om framtiden ska bli akvarellmålning med världen som bas, eller om den ska upptas av rotfyllningar på egna tandkliniken inne i Fjällbacka som ligger några kilometer bort.
Hon är, hur som helst, en sammanlänkande kraft för Norden åt världens största akvarellsalong ”Fabriano in arte” i Fabriano i Italien och på så vis också lite av en internationell kändis.
– Där finns 80 länder representerade. I år har pandemin gjort att den är stängd fysiskt, men allt visas på nätet, berättar Anna von Elern när katterna Coco Chanel och Tussen kommer in ateljén för att få lite mat.
Hon berättar att hon inte har tid att hålla öppet allmänt mer än under påsken och i jultid, men att utställningen kan öppnas när kunderna vill och att de numera ringer själva och beställer en visning av konstverken, som är omgivna av en hel del andra konstföremål som är till salu.
På Samhällsföreningen i Kämpersvik dyker musikalartisten Mange Olsson upp och berättar vad som troligen är den lilla ortens hemlighet, som gör att en hel del kända personer och förstås många andra gärna slår sig ner här.
– Det är lugnet så klart. Här finns inga skräniga barer, hotell, butiker och annat som brukar kunna skapa en viss stress i omgivningen. Här finns naturen, några badplatser och tystnad. Det är själva grunden för att trivas och koppla av, säger han.
Mange Olsson är frontfigur och sångare i musikgruppen Drängarna som slog igenom för 25 år sedan och fortfarande är ganska heta. Han möter oss i arbetarkläder och berättar nästan lite stolt att han också arbetar som vanligt folk på ett vanligt jobb, mellan turnéer och musikutgivning.
”Drängarnas måtto har alltid varit fullt ös, party och glädje med, framför allt, glimten i ögat”, kan man läsa på bandets hemsida och det är säkert en förklaring till varför Magnus ”Mange” Olsson njuter av lugnet hemma i Kämpersvik.
– Det här är underbart, säger han och sveper med handen.
På nätet ligger en hyllningssång till Kämpersvik, som han skrivit själv och som han framför för den som vill lyssna.
Samhällsföreningens ordförande Lars Joelsson kompletterar samtalet med att föreningen faktiskt fungerar nästan som en kommunal verksamhet kunde gjort: Städar, klipper gräs, sköter allmänhetens bastu, ordnar adventsfirande, midsommarfirande, planterar, vårdar badplatser och annat.
– Vi får klara oss själva här en hel del. Men många ideella personer hjälper till så det fungerar. Varje lördag brukar vara bastudag för dem som vill, berättar han.
Här finns flera badplatser och båthamnar med olika huvudmän, promenadstråk, och så lilla Ejgdetjärnet dit laxen sägs vandra.
– Det har dämts upp till en stor vattenspegel som är viktig för cirka 60 fågelarter och som har blivit ett eldorado för fågelskådare, berättar Tyrone Andersson i samhällsföreningen.
Slutligen kan vi inte låta bli att berätta om Kämpersvik-almanackan. Den ges ut av samhällsföreningen och är fylld med fina bilder. Men i den börjar året 1 juli och slutar sista juni året därpå.
– Vi har givit ut den i elva år. Och vi säljer den när det är flest människor här runt midsommar. Folket börjar därmed året här ute i juli under semestern. Vår almanacka har blivit så populär att den är ett samlarobjekt, berättar Lars Joelsson.