Seglarskola håller sjunkande intresse uppe
Att seglingsintresset är på nedgång är inget som syns när Bohusläns Jaktklubb har seglarskola. Men ändå var det annorlunda förr.
Det är full fart när Bohusläns jaktklubb håller seglarskola. Trots det säger ordförande Gert Jacobsson att seglarintresset minskar.
– När jag var ung var drömmen att ha en segelbåt. Men folk är för stressade i dag.
Ett tiotal barn sitter på en bänk längs en klippa.
– Ska vi gå igenom segelsätten en gång till? frågar en lite äldre tjej. På hennes blå flytväst står ordet instruktör med vita bokstäver.
Det är seglarskola i Vadskär, Grebbestad. Ute på en stenpir ligger Bohusläns Jaktklubb, varifrån båtarna kastar loss. Första frågan till klubbens ordförande, Gert Jacobsson, blir naturligtvis hur det kommer sig att en jaktklubb lär ut segling. Han skrattar till:
– Förr i världen hette båten jakta’ på bohuslänska. ”Hur är det med jakta’?”, sa de.
Gert Jacobsson uttalar jakt som om a vore ett å. Bohusläns jaktklubb, BJK, har alltså aldrig varit en jagande klubb, utan har alltid sysslat med båtar. Men enligt Gert Jacobsson minskar intresset.
– Kölbåtsegling försvinner mer och mer, tyvärr. Folk orkar inte ha segelbåtar längre, de är så stressade. Det är synd. När jag växte upp, då var drömmen att ha en segelbåt.
På bryggan är det full aktivitet. Segel till optimistjollar för nybörjarna sätts fast på master som ligger lösa, för att sedan bäras ner till vattnet och sättas fast i båten.
Den milda brisen går genom seglen på de lite större båtarna, Fevorna och C55:orna, som rör sig som otåliga hästar, redo att få komma ut.
Gert Jacobsson berättar att det är Ylva Jonasson som har koll ”på det mesta”.
– Ja, så är det nog. Eller nog, så är det, säger Ylva Jonasson själv.
Hennes pappa har tidigare drivit seglarskolan och båda hennes föräldrar jobbar fortfarande bakom kulisserna. I år har hon hand om 14 instruktörer och upp emot 30 deltagare i veckan, under fyra veckor.
– Det är allt från rekrytering, upp
följning, ansvar för alla deltagare och planering i verksamheten. Vi börjar redan i januari. Det tar inte slut innan det sätter igång igen, känns det som, säger Ylva Jonasson.
Hon själv blev satt i seglarskola här när hon var liten, och tyckte, enligt hennes föräldrar inte om det.
– Jag själv kommer inte ihåg det så, men sedan seglade jag inte på några år och började igen först när jag var tolv.
Hon började driva seglarskolan när hon var 17 år och har nu varit drivande i tre år. Gert Jacobsson säger att det inte bara är att folk är för stressade för ha segelbåt som gör att en segelklubb kan ha motgångar. Det är också svårt att hitta ideell arbetskraft.
– Som ordförande har jag tagit på mig att prata med kommunen om arrende och annat övergripande. Men det är svårt att få folk att engagera sig ideellt numera. Föreningslivet håller på att dö ut. Det är väldigt kul med den här yngre generationen. Jag hoppas att jag också slipper ifrån så småningom, säger Gert Jacobsson, men han ler när han säger det och man kan ana att han ändå tycker att det är roligt att vara med.
Ylva Jonasson åker ut med de tre C55:orna. Optimisterna, med nybörjarna, håller till närmare piren. De har hjälm, för att inte få bommen i huvudet när den slår. Sedan kommer tre Fevor. Lukas Albinsson agerar följebåt för Fevorna.
– Fevan är min favorit. Den är lite vingligare och det händer mycket, säger Lukas Albinsson.
Även han har varit instruktör i tre år. Han har varit ute med gummibåten och lagt ut gula och röda bojar.
– De är till för kryss och läns, för att värma upp lite.
Det är, enligt Lukas Albinsson, perfekt väder. Nordlig vind, sol och lite moln. I den svarta gummibåten har han uppsikt över framför allt en Feva, den enda utan instruktör ombord. Efter en stunds uppvärmning blåser han i en visselpipa. – Race nu!
– Håll tiden, jag har ingen startklocka, ropar Fabian Steffensen.
Han och Simon Sjöberg är själva på Fevan utan instruktör ombord. De båda har seglat i flera år, och även om deras båt inte vinner någon av kappseglingarna idag, tycker de efteråt att det gick fint.
– Vi seglade bra, vi mötte väldigt duktiga seglare, säger Fabian Steffensen.
När klockan närmar sig tolv syns C55:ornas segel närma sig. Lukas Albinsson visslar i pipan igen och hojtar att det är hamnrace – först in vinner. Bredvid C55:orna, som liknar stora, stabila hästar som nordsvenskar, ser Fevorna mer ut som araber – de är snabbare och hetare i temperamentet. Optimisterna är som shetlandsponnys, små och envisa och man tycker att de borde vara lättare att manövrera.
– Det är ganska krångligt faktiskt, muttrar en flicka med hjälm på huvudet, på vägen in mot hamnen.
Dagens första pass är avklarat och det är dags för lunch. Bryggan fylls återigen av barn och unga, nu med matsäck. Ylva Jonasson tar av sig sin overall, det är varmt i solen och lä vid klubbhuset. Trots att Gert Jacobsson säger att intresset för segling svalnar, är det inget som märks av hos henne.
– Att segla är otroligt speciellt. Det liknar inte något annat. Det är en frihetskänsla, som nu idag som när vi varit ute med C55:orna och seglade rakt ut en bit, innan vi vände. Det är väldigt häftigt att tänka att vi kan segla hur långt vi vill, fortsätta mot horisonten i all evighet.
” Det är väldigt häftigt att tänka att vi kan segla ur långt vi vill, fortsätta mot horisonten i all evighet
Ylva Jonasson