Löpningen hjälpte Sarah att sluta med missbruket

Hon gick i högstadiet när hon för första gången provade amfetamin. Det skulle därefter dröja många år innan Sarah Edsberger tog sig ur det missbruk hon snabbt föll in i. Men idag är sprutorna och drogerna ersatta – med löparskor.

Ångesten kom in i hennes liv så tidigt att hon inte minns när.

– Jag pratade nyligen med min läkare om det, när började egentligen allt?

Sarah Edsberger, som även tampats med ätstörningar, gör en kort paus. Hon konstaterar sedan att hon inte kan komma ihåg en tid, innan drogerna, då hon inte mått dåligt. När hon 15 år gammal blev erbjuden amfetamin fastnade hon med en gång – hon kände ”äntligen har jag hittat något som gör att jag mår bra”.

– Två år senare började jag injicerade, även heroin. När det var som värst handlade allt om att få tag i droger. Det handlade bara om det varje dag. Fick jag inte tag i något var det hemskt.

Under åren då

hon befann sig längst nere på botten hade Sarah bara sporadisk kontakt med sin familj.

– Jag har fått veta att mamma och pappa försökte få mig inlagd flera gånger. Även skolan gjorde orosanmälan. Jag var inskriven på gymnasiet men var nästan aldrig där, och var jag där så var jag påtänd.

Efter ett ögonblicks tystnad lägger Sarah till:

– Jag blir ledsen när jag tänker på att jag utsatt mig själv för det här. Jag försökte bli drogfri många gånger, men det gick inte. Det är en kamp – och den kampen är jättelätt att förlora. Jag har spolat ner droger i toaletten, känt ”vad har jag gjort?” och gått och köpt nya direkt.

Vändningen kom när Sarah var 21 år. Då satte hennes föräldrar henne i bilen, låste dörrarna och körde till akuten.

– Jag blev inlagd på psykiatrisk avdelning, berättar Sarah. Jag var fly förbannad, hysterisk. Jag fattade ju att jag inte skulle få mina droger.

Ett par dagar senare flyttades Sarah till en missbruksavdelning för avgiftning.

– Jag ville dö varje morgon när jag vaknade. Jag tänkte ”när jag kommer ut ska jag fortsätta knarka”.

Men under tiden då Sarah var inlagd på sjukhuset hamnade hon vid ett tillfälle av en slump i en kyrka.

– Jag fick ett helt nytt sammahang med vänner som brydde sig om mig fast jag var en knarkare.

Sarah ler svagt

och förklarar att det även var kring den tidpunkten hon fann löpningen. En dag fick hon lust att springa ett varv runt sjukhuset, och gjorde det med en vårdare.

– Jag kände en lyckokänsla jag inte känt på många år. Det gjorde att jag ville springa igen nästa dag. Sedan fortsatte jag springa när jag blev utskriven.

Löpningen och de nya vännerna inom kyrkan gjorde Sarahs väg tillbaka lättare. Kyrkan hjälpte henne även att hitta en ny bostad, på tryggt avstånd från den missbrukarkrets hon tidigare ingått i.

– Hade jag flyttat tillbaka till Biskopsgården där jag bodde innan hade jag aldrig lyckats hålla mig drogfri. Utan ett nytt sammanhang är det supersvårt. Många tror kanske att det bara är att bestämma sig, men jag håller inte riktigt med om det. Drogen bestämmer.

Till en början

litade Sarah inte på sig själv. Hon sa till sina före detta vänner att hon inte kunde träffa dem mer.

– Det kom fram ganska tydligt då att de egentligen inte var några vänner. Men killen jag köpt droger av gjorde en bra grej. Han skrev av min skuld och sa, på ett kärleksfullt sätt, ”jag hoppas att jag aldrig ser dig igen”.

Sarah är idag

30 år, tvåbarnsmamma och har varit drogfri sedan april 2010. Hon är inskriven på öppenpsykiatrisk mottagning och poängterar att hon där får bra stöd – men viktigast, för att dämpa den ångest som ännu finns närvarande, är löpningen.

– Den hjälper mig varje dag. Det ger en frihetskänsla att komma ut och springa! I ett rum snurrar alla ångesttankar runt. Men i naturen flyger de bort, bakom något träd. Det kanske låter flummigt men det är så det känns.

Utöver att löpningen blev ett substitut för drogerna visade det sig även att Sarah, som hon själv uttrycker det, hade supertalang för att springa fort och länge.

– Det känns coolt. Förra året kom jag nia vid SM i halvmaraton. I mars sprang jag en halvmara i Holland på 1.19.34. I höst ska jag springa ännu snabbare!

”

Jag kände en lyckokänsla jag inte känt på många år. Det gjorde att jag ville springa igen nästa dag. Sedan fortsatte jag springa när jag blev utskriven.

Sarah ler återigen

och konstaterar att åren som drogfri nu är fler än åren då hon missbrukade.

– Det känns väldigt bra. Jag har också hittat min identitet, känns det som. Förr var jag nyktra pundararah. Nu känns det som om jag är bara Sarah.