Mammor ska få stöd vid depression
BOHUSLÄN: Att få hjälp i samband med en förlossningsdepression kan vara svårt. Det vill organisationen Mamma till mamma ändra på.
Josephine Nilsson, 31, trodde inte hon skulle kunna få barn så när dottern växte i magen var lyckan total. Men när barnet föddes vändes lyckan till en kamp mot de egna känslorna – och en uppgivenhet över att ingen lyssnade.
Dottern föddes i vecka 41 och förlossningen blev dramatisk efter att vattnet gått i juli 2016. Josephine kämpade i 24 timmar med svaga värkar innan personalen valde att sätta igång henne.
– Det kändes som att ingen tog mig på allvar, vid 15.30 kom hon ut med hjälp av sugklocka, säger hon.
Enligt Josephine har sjukhuspersonalen senare erkänt att de borde hjälpt henne under förlossningen tidigare och inte låtit det gå så lång tid.
– Hade jag fått hjälp redan klockan två hade mitt liv kanske sett annorlunda ut. Jag skulle gärna vilja ha ett barn till, men jag vågar inte på grund av det här.
JOSEPHINE FICK UPP sin dotter på bröstet, men kände sig inte lycklig.
– Min man grät som ett barn av lycka och jag låg bara där och kände mig tom inombords.
Ganska omgående efter förlossningen kände Josephine alltså att något inte stod rätt till.
Men hennes oro avfärdades, enligt henne, av personalen med att
”Jag tänkte många gånger: Jag är ingen bra mamma, jag kommer att skada henne i längden.”
”man kan få lite så när man får barn”.
Dagen efter åkte Josephine, hennes man och deras nyfödda dotter hem. Då började de två mest mardrömslika åren i hennes liv. Tankarna på att packa väskan och sticka kom ganska snart. Hon tänkte många gånger att dottern skulle få ett bättre liv utan sin mamma.
– Många gånger ville jag avsluta mitt liv. Varför skulle jag finnas? Jag var ju bara ett problem för alla och min dotter skulle ha det bättre utan mig.
NÄR JOSEPHINE TÄNKER
tillbaka på den första tiden blir hon ledsen och panikslagen över de känslor hon faktiskt kände.
– Jag minns att jag ibland var ute med henne i vagnen och ville ställa vagnen och gå. Så att någon annan skulle ta henne. Jag tänkte att jag ville lägga henne på balkonggolvet och stänga dörren så jag slapp höra henne gråta, säger hon och fortsätter:
– Jag tänkte många gånger: ”Jag är ingen bra mamma, jag kommer att skada henne i längden”. Det drog ner mig så djupt, att känna att de skulle få det bättre utan mig.
EFTER NÅGON MÅNAD
besökte Josephine en läkare som konstaterade att hon drabbats av en förlossningsdepression. Hon fick då lugnande tabletter utskrivna. Men situationen blev allt annat än bättre.
HON BÖRJADE ISOLERA
sig, och ville inte träffa vare sig vänner eller familj. Hon blev en fånge i sitt eget hem, samtidigt som hon egentligen inte vara hemma alls.
– Då började det bli dags att söka hjälp på riktigt.
I december 2016, fem månader efter att dottern föddes, fick Josephine antidepressiv medicin utskriven. Då blev sömnen bättre, men mycket annat blev sämre.
– Jag ville bara vara ifred. Jag gick upp massor i vikt, både av medicinen och det jag stoppade i mig, jag åt hela tiden. Det ledde till att jag mådde sämre och sämre och blev äcklad av mig själv, säger hon.
FÖRST NÄR DOTTERN
blivit ett och ett halvt år började Josephine känna att hon äntligen mådde bättre. Kärleken till dottern växte. Hon kände att hon älskade henne. För första gången.
Dottern har nyligen fyllt två år och Josephine ser i dag ljust på framtiden.
– Min kärlek för henne är oändlig. Jag är kär i mitt barn mer än någonsin. Det är underbart att få den här tiden.
FÖR HENNE RESULTERADE
förlossningsdepressionen i posttraumatiskt stressyndrom, utmattningssyndrom och panikångest – och nu kämpar hon för att lyfta tabut kring förlossningsdepression.
– När det har gått tre dagar och de här känslorna fortfarande är kvar, då är det inte längre ”baby blues”. Då ska man reagera och då ska man söka hjälp.