C och L fortsätter sabotera försöken att bilda regering
I min insändare den 8 oktober beskrev jag hur L och C med Annie Lööf i spetsen omedelbart gjorde det omöjligt för Ulf Kristersson att lyckas med sitt sonderingsuppdrag. Det var första spiken i kistan för Alliansen att ta makten. När talmannen den 5 november på goda grunder gett Kristersson ett nytt uppdrag, nämligen att låta riksdagen pröva hans möjlighet att bli vår nye statsminister. Då verkar C och L vilja slå in spik nummer två i Allians-kistan eftersom de inte tänker ge sitt stöd till Kristersson. För att återigen försöka rädda ansiktet är det beroende på att SD skulle få för stor makt. Annie Lööf liksom Jan Björklund ondgör sig över att hon inte fått talmannens uppdrag att djupsondera en annan regeringsbildning.
Båda partiledarna sätter sin tilltro till stödet från Miljöpartiet, främst företrätt av Isabella Lövin som i ett tidigt skede ansåg att Annie Lööf skulle vara en lämplig statsministerkandidat. C och L kritiserar talmannens bedömning av läget alldenstund han gett Kristersson uppdraget att
”Nu visar hon inte heller tillit till sina Allians-kollegor”
låta riksdagen pröva hans möjlighet att bilda regering med honom som statsminister.
Miljöpartiet fick i valet 16 mandat. Om alla fyra Allians-partierna skulle ställa upp bakom Annie Lööfs regeringsunderlag, vilket inte alls är självklart i rådande situation, innebär det tillsammans 159 mandat. Fortfarande en minoritetsregering med stöd av vem? Stefan Löfven och S är som alltid makthungriga och har regeringsduglighet. Inget stödparti åt en Allians-regering har klart deklarerats.
Det är dags för C och L att nyktra till! C:s valmanifest genomsyrades av begreppet ”framåt”. Det verkar som framförallt Annie Lööf vill framåt ända till statsministerposten. Här citeras ett uttalande av Annie Lööf:
”Jag vill se ett samhälle som håller ihop. Byggt på tillit och samarbete.”
Att hon inte respekterar valresultatet och inte har tillit till SD vet vi sedan tidigare men nu visar hon inte heller tillit till sina Allians-kollegor och ej heller till talmannen. Ett självförtroende i särklass men var finns ödmjukheten?