Att våga höja rösten

Iveckan var jag på Stiftelsens Friends och Swedbanks pressträff på nationalarenan. Det var vernissage på konstnärinnan Maria Ängquist-Klyvares permanenta utställning ”Arenans barn” eller ”Se mig” som konstnärinnan själv kallade projektet under skapelseprocessen. Det handlade om mobbning och som vanligt presenterades en mängd siffror. En av tio mellan 18 och 79 år har mobbat, fyra gånger fler har utsatts för mobbning, cirka 30 procent har varit passiva åskådare när någon mobbats.

Jag har aldrig mobbats. Jag var inte heller någon mobbare.

Däremot hörde jag till de 30 procent som stod och tittade på och aldrig sa något. Visst kändes det fel när speciellt en klasskamrat utsattes för skratt och hån. Men jag teg och tittade på – alltså var jag oskyldig.

Många år senare dök den mobbade killen upp i marginalen till mitt välordnade liv. Det hade gått riktigt illa för honom, dömd för ett avskyvärt brott och utstött av alla.

Jag vet inte om hans liv hade sett annorlunda ut om han aldrig hade mobbats som barn. Det finns siffror som visar att hans chanser i alla fall hade varit större.

Men en sak är jag i alla fall säker på. Att inte säga eller göra något är också ett ställningstagande. Läs mer om arbetet mot mobbning på sidan 8.

Men jag teg och tittade på – alltså var jag oskyldig.