Har min syn svikit mig?
Hur otrygg är Edsviks slottspark – egentligen?
DEBATT. Jag har bott i Sollentuna i över två år. Min sambo har bott här i hela sitt liv. Vi är två relativt unga människor (25-årsåldern) och vi är relativt friska psykiskt. Jag har hittills kunnat skryta om min ovanligt skarpa syn, även fast mina gener talar för något annat. Men jag vet nu att tiden har kommit då min syn har svikit mig. Likaså mina öron och mitt psyke. Låt mig berätta hur jag har kommit fram till denna dystra insikt.
Det är nämligen så att jag och min flickvän brukar promenera i området lite då och då. Ibland i sällskap av en vän, oftast i sällskap med min skarpa syn. Vår promenad börjar i Edsberg där vi bor och vänder ungefär vid slutet av Edsbergs slottspark.
Vi brukar alltid gå igenom Edsviks utsiktsplats. Nej, förlåt. Jag menar såklart ”Edsviks platta”. Men sanningen är den att vi under våra nattliga promenader aldrig har stött på onanerande pojkar eller någon droghandel. Faktum är att vi har letat efter båda med ljus och lykta. Inte heller har vi stött på ”pojkar”. Vi har sett pojkar, flickor, män, kvinnor, hundar, fåglar, svanar och till och med myror, men vi vet inte vad ”pojkar” är. Är det pojkar som befinner sig halvt mellan den fysiska världen och idévärlden?
Ni förstår såklart min förtvivlan i att inte kunna se allt detta som ”kvinnlig Sollentunabo med hund” har sett. Jag är blott 25, men verkar redan ha tappat greppet om vad som händer runt omkring mig.
Jag kanske också borde känna mig otrygg över att vi ska få fler bostäder, hjälpa flyktingar genom att bygga lägenheter för krigsflyktingar, och att vi har människor som behöver sitta utanför Ica och be om hjälp för att kunna få ihop det. Hököga