I HUVUDET PÅ MIA PÄÄRNI
Ida Nilsing har mött Rinkeby-Kistas högsta politiker, Mia Päärni. Under intervjun berättar hon om problemen i förorten, om hur det är att ses som en ärlig politiker och målar upp framtidsvisioner.
Mia Päärni är Rinkeby-Kistas högsta politiker, men första gången hon hade chansen att rösta, var det hennes mamma som tvingade henne. Hon är ordförande i stadsdelsnämnden och har beskrivits som engagerad och ärlig.
– Jag vill inte förminska någons upplevelse av hinder, säger hon.
Det är Valborgsmässoafton och runt omkring oss är förberedelserna inför festival 164 i full gång. Vi är i ” Truddan” i Kista, lekplatsen Trudelutten vid KFUM-gården. Bakom oss har det kommit upp ett Fryshuset-tält.
Mia Päärni säger att hon gillar Fryshuset och idén om att man ska få en andra chans. Hon berättar att hon var och besökte dem dagen efter Uppdrag granskning sändes i december, programmet visade att trygghetsvärdar utreddes för brott samtidigt som de fått anställning hos Fryshuset.
I sin blogg skrev Mia Päärni att det var ett misstag som inte fick upprepas, men hon var samtidigt där och visade sitt stöd, och hon beskrivs ofta som en engagerad politiker. Och som en ärlig politiker.
När vi kritiserade henne för ett uttalande på Demokratiforum i Rinkeby nyligen, om att hon inte skulle flytta tillbaka till Rinkeby i dag, var det flera läsare som försvarade henne.
”Hade du hellre velat ha ett ytterstadsborgarråd på besök som pratar lyriskt om ’kraften i området’ och försäkrar att ’nu, äntligen går det åt rätt håll’?”, var en reaktion.
Mia Päärni är uppväxt i Tensta och tog politisk ställning någonstans mellan Tensta och Täby kyrkby, dit hon flyttade senare.
– Jag upplevde redan när jag växte upp att det var något speciellt med att komma från förorten, det var stigmatiserande och andra såg ner på en. Det var en ganska obehaglig upplevelse.
När hon började plugga på universitet hade familjen flyttat till Täby kyrkby, och plötsligt blev hon bemött med respekt.
– Det var helt annorlunda! Jag blev behandlad som en av dem, och jag såg ännu tydligare hur de hade sett ner på mig för att jag kom från Tensta.
Samtidigt hade hon själv inte haft höga tankar om politiker – hennes mamma tvingade henne att rösta – tills hon hörde Nalin Pekgul, S-politiker från Tensta.
– Hon pratade på ett sätt som jag kunde förstå, en del av min vardag.
Men säger man sig vara ärlig, kan man också kan uppfattas som uppgiven. Är du det?
– I grunden är jag hoppfull, jag vet att utvecklingen går att vända med rätt politiska beslut. Men jag pendlar mellan uppgiven och hoppfull.
Vad gör du för att inge andra hopp?
– Jag skulle aldrig säga till någon att det inte går, men jag vill inte förminska någons upplevelse av hin- der. Men jag säger att man ska fortsätta tills man får det man vill ha, men man måste börja någonstans för att nå dit.
Jag frågar hur hon skulle beskriva problemen i stadsdelen, och hon svarar att de sammanfattas väl i rapporten ”Skillnadernas Stockholm”, första rapporten från Stockholms stads kommission för social hållbarhet.
– Det blir så smärtsamt tydligt i den att det finns jättestora skillnader i mående, arbetslöshet, barn som inte klarar skolan...
Vad är då din vision?
– Att alla människor ska kunna leva ett bra liv och att alla barn får en bra start i livet, att vi inte ska acceptera att de misslyckas i skolan. Hundra procent är lite naivt, men det måste finnas plats för alla!
När vi pratar konkreta förslag, fokuserar hon på nämndens ansvarsområden förskola och fritid.
Det är svårt att få det där kritiska hela tiden. Det är inte så att alla politiker skiter i allt.
Förskolan – borde alla barn gå i. Mötesplatser – behöver Rinkeby-Kista ha ännu fler av. Och de ska vara bemannade och hålla hög kvalitet på verksamheten.
Men att vara ordförande i en stadsdelsnämnd handlar också om att få med sig sitt parti, som ofta finns någonstans. När ungdomsgården i Rinkeby stänger för renovering, så är det det kommunalägda bolaget Sisab som kan fixa en en ersättningslokal. I Sisabs sty- relse sitter politiker från andra delar av stan.
– Det är viktigt för de centrala politikerna att förstå behovet av mötesplatser. Där måste vi bli bättre!
En annan sak som sagts om Mia Päärni är att hon är mer människa än politiker.
Det kan bero på att hon är det.
Hon är Rinkeby-Kistas högsta politiker, men har samtidigt ett heltidsjobb, som ekonomiansvarig på ett företag. Det kan jämföras med att Awad Hersi (MP), ordförande i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd, har sitt politiska uppdrag på heltid och är arvoderad av sitt parti.
Hur kommer det sig?
– Det är partierna som avgör.
Men enligt henne finns för- och nackdelar. Det är frustrerade att inte ha all den tid hon vill ha, samtidigt säger hon att det hindrar henne från att inte bli för uppslukad av politikervärlden.
Vad gör att du vill fortsätta med politik?
– När man träffar dem som tror på mig och att jag kan göra något bra. Jag önskar att vi vore många här som gör något, som brinner. Men. – Det är svårt att få det där kritiska hela tiden. Det är inte så att alla politiker skiter i allt – men till de som kritiserar: Varför blir ni inte politiker själva i så fall?
Samtidigt är hon inte ensam.
– Ojämlikhet är den största frågan vi har och alla är väldigt engagerade i den.
Och när vi pratat ett tag, målar hon också upp en bild hämtad från ett framtida Rinkeby,
– Det kommer säkert ta 100 år, men någon dag önskar jag att när man kommer upp från T-banan på Rinkeby torg, så ska det finnas ett café och mötesplats, ett soci- alt företag, ett studentpalats där man kan läsa läxor. Det ska vara stora glasrutor, så att en 6-åring som går på torget ska kunna se de Rinkebybor som är på väg att bli ingenjörer, socionomer, de ambitiösa som det kommer att gå hur bra som helst för.