Möten som kräver mod

■ Allt börjar med en kopp kaffe, sa Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska dagbladet, i höstas i ett framträdande inför finlandssvensk publik. Lifvendahl, som länge varit volontär inom Stockholms stadsmission, använde kaffekoppen som en metafor för hur man bemöter nya människor.

Ställer man en pappersmugg med billigt pulverkaffe framför en person som lever i hemlöshet, får personen allt hen redan tror sig veta om sitt värde bekräftat. Men väljer man en vacker porslinskopp med det bästa kaffe man kan få tag i, signalerar man någonting helt annat: Uppskattning, respekt och en vilja att mötas i jämlik dialog.

Vi är många som börjar bli hjärtligt trötta på polariseringen och hatretoriken på sociala medier – men också på ytligheten, flyktigheten och snuttifieringen i uppdateringar och kommentarsfält. Därför växer också vår längtan efter möten ansikte mot ansikte med nya människor. Möten som kräver mod och skakar om oss, men berör oss på djupet. Och denna längtan kommer glädjande nog till uttryck i nya finländska koncept som för samman människor som antagligen aldrig annars skulle ha hamnat vid samma bord.

Ett av koncepten är Dialogpaus (på finska Erätauko), som Sitra utvecklat för att motverka polariseringen i vårt land. Det går ut på att man väljer en viktig och ofta också känslig samhällsfråga som man vill få belyst. Sedan bjuder man in ungefär tio personer med helt olika bakgrund till ett 3–4 timmar långt samtal som leds av en facilitator. Syftet är inte att lösa problem eller komma till konsensus, utan att samtala konstruktivt och jämlikt, lyssna och få en fördjupad förståelse kring frågan. Bara under Dialogpausveckan i början av december ordnades till exempel 70 samtal om vad finländskhet är på olika håll i landet.

Ett annat inhemskt exempel är Gutsy Go, ett koncept där högstadieelever gör fredshandlingar på gräsrotsnivå i sin hemkommun, filmar det de gör och sprider videorna på nätet. De har bland annat åkt hundspann med jämnåriga med grava funktionsvariationer, bakat pepparkakor och pysslat julkort med fångar och ordnat bastubad för personer som lever i hemlöshet.

En eftermiddag satt jag djupt berörd i en biosalong och hörde ungdomar berätta om sina Gusy Go-projekt och visa sina videor. När en av initiativtagarna, journalisten Aram Aflatuni, ställde frågan om varför man ska göra sådana här handlingar, hörde jag bakom mig en skrovlig målbrottsröst i mörkret: ”Koska siitä tulee hyvä mieli”. Alltså ungefär: För att det får en att känna sig bra.

Och det är just det som är hoppingivande. För det kan kännas riktigt svårt och nervöst att möta en främmande människa som verkar vara annorlunda än man själv, att slå sig ned vid kaffekoppen och dela sina åsikter och erfarenheter. Men när man har gjort det, och lärt känna eller kanske till och med kunnat hjälpa den andra, känns det så bra att man vill göra det på nytt.

T

För det kan kännas riktigt svårt och nervöst att möta en främmande människa som verkar vara annorlunda än man själv, att slå sig ned vid kaffekoppen och dela sina åsikter och erfarenheter.