Om ryska hjältar och avgudar
Vladimir suuresta Putiniin. Venäjän sankarit ja epäjumalat Författare: Timo Vihavainen Förlag: Otava 2015. 251 sidor Hur tänker ryssen? Vihavainen gör sitt bästa för att med hjälp av psykologi, psykoanalys, djuppsykologi och sociologi klarlägga den frågan för läsaren. Timo Vihavainen (f. 1947) är en professor emeritus som specialiserat sig på Ryssland och det ryska. Föreliggande bok är emellertid inte direkt någon lärobok i Rysslands historia utan mer en ingående analys av det ryska folket och dess härskare eller varför inte av ”den ryska själen”. Timo Vihavainen är en berest och beläst herre som kommer med många intressanta synpunkter för den som vill lära sig litet mera om vår stormaktsgranne.
Vladimir den store i boktiteln syftar på den härskare över Novgorod och Kiev som år 988 införde den ortodoxa läran i landet. Men även på detta område uppstod splittringar om saker som ifall korstecknet skulle göras med två eller tre fingrar.
Dagens Vladimir har för sin del beviljat kyrkan en privilegierad ställning i landet, vilket säkerligen bidragit till dennes popularitet bland folkets breda lager. Putin försöker ge en bild av sig själv som den gode tsaren. Vihavainen påpekar också att både Ryssland och Putin anser att landet är en demokrati som följer marknadshushållningens läror. En och annan läsare har troligen en annan åsikt. Psykologiska analyser Vihavainen gör sitt bästa för att med hjälp av psykologi, psykoanalys, djuppsykologi och sociologi klarlägga för läsaren hur ryssen tänker. Hjältedyrkan hör till de företeelser som är typiska för samhället. Men här citeras också det gamla uttrycket att det folk är lyckligt som inte behöver hjältar. Peter den store genomförde förvisso många moderniseringar i landet, men var samtidigt närmast en psykopatisk härskare utan någon som helst respekt för människoliv. Lenin var inte heller någon snäll farbror och konstaterade att små själar begriper sig inte på revolutionen. Stalin var ju likaså en våldsam diktator, men här påpekas det att han samtidigt var både poet och litteraturkännare.
Författaren har själv en ingående kännedom om den ryska litteraturen och presenterar många goda författare, som alla knappast är kända för läsaren. I texten förekommer rikligt med olika uttryck på ryska, men samtidigt på finska. Om våra egna hjältar sägs det att Väinö Linna var den som skapade inhemska hjältar. Kalevala och Sju bröder var inte tillräckliga för detta. Om Mannerheim sägs det att denne inte var någon typisk finländare, vilket man väl kan hålla med om. Om amerikanarnas hjältar säger han att de närmast påträffas i vilda västern eller i ritade serier såsom Stålmannen. Detta låter litet väl enkelt. Hjältedyrkan vanlig I Sovjetunionen fanns det arbetets hjältar, Sovjetunionens hjältar och intellektuella hjältar. Stalin lär ha kallat författarna för själens ingen- jörer. En del militära hjältar såsom Alexander Nevski och marskalkarna Suvorov och Zjukov behandlas också utförligt. General Suvorov skickade bud om en vunnen seger till kejsarinnan Katarina som kortfattat svarade: Gratulerar, fältmarskalken! Det var viktigt att den förste motståndaren skulle dödas med bajonett och först den andra med gevär.
Även dagens muslimska inflytande tas upp till behandling. Det kan också nämnas att det vid tsarens hov fanns en sträng tjänstemannaindelning i fjorton klasser från utrikesministern ned till kollegieregistratorn. Vårt eget UM ärvde denna förteckning som i modifierad utsträckning varit mången protokollchef till nytta vid besvärliga placeringar. Det vore fel att säga att boken är lättläst, men den lärde författaren har mycket att ge den som vill fördjupa sig i problematiken.