Badstranden inhiberad?

■ Kolumnistkollegan Mikael Sjövall rörde om ordentligt i den finlandssvenska språkdammen med sin kolumn häromveckan (HBL 12.1.2022). Han ondgjorde sig i bitska ordalag över vår iver att utplåna de finlandssvenska dragen i vårt språk, i strävan att följa den svenska språknormen, sådan den utvecklas i Sverige. Ett land som enligt honom inte alls är något språkligt föredöme, tvärtom.

Varför bannlysa ord som inhibera och dividend, bara för att de inte anses gångbara i Sverige? Ett kulturellt självförakt som enligt Sjövall är att ”anpassa sig till den rikssvenska fördumningen”.

Han var förvisso raljerande i tonen, men så ska kolumnister vara. Följde rasande kommentarer, både på Facebook och i spalterna, där såväl professionella språkvårdare som andra vänner av språklig ordning varit upprörda över Sjövalls demonstrativa ovilja att förstå vikten av att vi i vår finlandssvenska inte avviker alltför mycket från den (riks)svenska språknormen. Det sistnämnda är viktigt, förstås, och sedan Hugo Bergroths dagar en grundbult inom finlandssvensk språkvård.

■ Men Sjövall har en viktig poäng; vi är alldeles för beredvilliga att mönstra ut ord och uttryck enbart för att de inte används eller förstås i Sverige. Och det inte bara som en följd av språkvårdarnas nit utan också för att vi alla är mer eller mindre slavar under våra moderna skrivverktyg och deras automatiserade språkkontroll. Äldre skribenter som jag slår fortfarande upp i ordböcker och uppslagsverk, och förlitar oss på vårt eget öra, men yngre generationer tar helst till modernare verktyg. Journalisten därtill för att det är hens plikt.

Det slår alltså rött (eller nån annan färg) så fort man använder ord och uttryck som anses föråldrade eller olämpliga. De flesta lyder snällt; ”jaha, så får man tydligen inte säga”, och ändrar till det rekommenderade. Ut åker ord som allena och stundom, som Sjövall nämner som exempel. Eller framom, en av mina favoriter. Med språklig utarmning som följd.

En av de få som trätt upp till hans försvar är Fredrik Sonck, som i en utmärkt krönika (HBL 22.1) skriver att den offentliga svenskan visserligen ”knappast är betjänt av ett språkligt vilda västern”, men att den språkliga toleransen nog överlag har ökat, både för inlån av olika slag och för dialekter och andra varieteter. Dessutom är bannlysningen av ”statistiska finlandismer” och andra provinsialismer extra bakvänd i en situation då man i Sverige fått upp ögonen för det språkliga museum Svenskfinland utgör, där man kan botanisera bland gamla uttryck man själv glömt bort.

För att inte tala om alla fiffiga finlandssvenska bidrag, både finska inlån som talko och egna påhitt, som nakupelle och att rådda.

Då jag skriver texter som denna vinnlägger jag mig alltid om ett gott språk. Dit hör att jag helt medvetet använder mig också av äldre ord och uttryck. Tyvärr händer det ibland att redaktionen ändrar just dessa till nånting mera gångbart – framom de ord jag uttryckligen har velat använda.

❞ Äldre skribenter som jag slår fortfarande upp i ordböcker och uppslagsverk, och förlitar oss på vårt eget öra.