Tankar när min butik blir tonåring
■ I vår familj har vi fyra barn, tre levande och spralliga och en butik. I många avseenden är butiken som ett barn. Den kräver minst lika mycket tid, omsorg och kärlek som de tre övriga för att frodas och må bra. I år, närmare sagt nästa vecka, blir butiken 13 år och det är dags att inleda tonåren. Och när man går över från barndom till ungdom blir man ju som förälder lite vemodig och blickar gärna tillbaka på åren som gått.
Utan tvivel kommer bilderna först på alla de underbara människor som inte mera finns kvar bland oss. Alla de personer som jag fått föra mat till och prata bort en stund eller två med. Och kunden som jag ibland kunde köra ner till båten med matkassarna och han som jag fick söka kring hela tomten för att hitta och ge matkassen åt.
Människor som jag aldrig skulle ha träffat och blivit bekant med utan butiken. Ensamma gubbar, pratsamma gummor, någon nyfiken och något rätt ung. Alla har de satt sina spår i butikstrappan och lämnat ett minne hos mig. Det värsta och sämsta är att jag inte alltid vet när jag träffar människor sista gången. Ibland kan man ana slutet och en visste jag att besökte mig sista gången, för han sade det och visste själv. Men oftast är människorna plötsligt bara borta och inte en del av mitt liv.
Funderar ibland på vad man kunnat göra bättre, annorlunda, speciellt på slutet. Om jag borde sagt något klokt, tagit mig mera tid. Men när allting kommer omkring är jag ändå bara butiksägaren i en liten bybutik och varken själavårdare, präst eller anhörig.
■ Jag minns med värme alla er härliga människor som under åren hunnit jobba med mig. Oj, vad vi har haft roligt. Skratt och väldigt dåliga juttur när alla redan är alldeles för trötta, små skämt över jobbiga kunder, kaffepauser och glass. Arbetslistor, intyg, avtal och utbildningar och mumintroll. Visst är det jobbigt ibland på sommaren men tiden läker såren. Ibland undrar jag var ni alla hamnat, en del hälsar ännu på och andra har jag inte sett efter sista arbetsdagen.
Men alla har ni lärt mig något. Ni ger mig en så stor klump energi när ni kommer på sommarjobb eller en extra tur på vintern. Mina vyer vidgas och jag lär mig nytt, tack vare mina anställda hänger jag med i världen utanför ön och får lite perspektiv. Naturligtvis får ni mig också att känna mig lastgammal och uråldrig men det bjuder jag på i utbyte mot allt det positiva jag får ta emot.
Självklart tänker jag också på alla levande, nuvarande underbara kunder. Det är för er som butiken finns och orsaken till att jag orkat i 13 år. Vilken kraft och styrka ni ger mig som människa och som företagare. Mina kunder är rara, omtänksamma och tålmodiga. De vet att jag nog försöker mitt bästa även om det inte alltid lyckas.
Och jag känner att jag uppriktigt och ärligt kan vara precis den jag är. Med en påklistrad roll skulle jag aldrig orka. Visst kan man ha en sämre dag och kanske det inte alltid går att visa alla känslor, men med er har jag skrattat, gråtit, grubblat och förbättrat världen. Vi har analyserat och funderat (ofta kring idéer till dessa kolumner eller det jag redan skrivit) och ni har gett mig en bit av er. Så tacksam.
Så hur ser då tonårsföräldern på de kommande åren? Tja, är inte tonåren tiden då man söker sin identitet och prövar sig fram så man vet vem är och hur man vill vara. Vilken spännande tid vi har framför oss!
❞ När allting kommer omkring är jag ändå bara butiksägaren i en liten bybutik och varken själavårdare, präst eller anhörig