Robin Hood spänner bågen och träffar sin målgrupp mitt i hjärtat
Med bekanta motiv ur Sherwoodskogen går Robin Hoodmusikalen på Alexandersteatern väl hem hos publikens minsta. Vad är väl viktigare.
❞ Även om Hoodmusikalen knappast skall beskrivas som nydanande, var det lätt att glädja sig åt hur välfungerande och effektfull musiken ofta var.
MUSIKAL Robin Hood
Musik: Christine JulinHäggman. Manus: Frank Berger. Regi och koreografi: Iiris Salmenmaa. Kostymer: Pia Lasonen. Scenografi: Samiedu. I rollerna: Bl.a. Filip Rosengren, Sara Svanberg, Tanja KauppinenSavijoki, Christian Engel, Petri Kirkkomäki, Daniela Silèn, Robin Turunen, Thomas Silèn. Sherwoodensemblen, Tinttaralla- och MiniKalimba-körerna under ledning av Miikka Taipale. Dansare Helsinki Junior Balett. Produktion Opera Tellus rf, Keski-Helsingin musiikkiopisto, Musik- och kulturskolan Sandels och Dansskolan Tanssila. Alexandersteatern 9.5.
Nyskrivna musikalen Robin Hood som uruppfördes i två olika språkversioner samma dag marknadsförs som en ”fartfylld stormusikal för hela familjen” med ”humor, romantik, spänning och dans med underbar musik”.
Mera fartfyllda föreställningar har väl setts på Alexandersteatern – särskilt i början fick textmassan verket att närma sig talteater eller sångspel, med utdragna dialoger, separata insprängda sångnummer och knappt några solonummer.
Men över verket finns också något familjärt och sympatiskt, som om produktionen skapats för att alla skulle få vara med. Som pedagogisk satsning kommer den troligtvis att lämna minnen för livet, åtminstone hos inblandade barn och unga.
När publiken nu var svenskare än på svenskaste teatern, blev det uppenbart att föreställningens samlande kraft inte är att förringa.
Välfungerande och effektfullt
Tonsättaren Christine Julin-Häggman (f. 1961) har en bakgrund som pianist, violinist och musikpedagog knuten till Wavainstitutet i Jakobstad. Hon har under en stor del av karriären också jobbat med Jeppo bygdespelmän och Jepokryddona. Även om Hoodmusikalen knappast skall beskrivas som nydanande, var det lätt att glädja sig åt hur välfungerande och effektfull musiken ofta var.
Med arkaiska harmonier och instrumentering med trummor och tamburiner öser Julin-Häggman ur en reservoar med (stereo)typiska motiv ur Sherwoodskogen. I sina bästa stunder blir musiken dramatisk och effektfull, som när sheriffen letar upp Marion. Den hemlighetsfulla duetten mellan de älskande på slutet är också skönt böljande.
Musikalartisten och teologen Frank Bergers nyadaption kan beskrivas som klassisk. Robin Hoods arbete bland de fattiga är mera närvarande i ord än handling, men resonemanget om betydelsen av rikedomar och moraliskt rättfärdigande är välmotiverat i sammanhanget. En särskilt lyckad karaktär är broder Tucks, som i Thomas Siléns uttrycksfulla gestaltning blir som Robin Hoods samvete.
Spänning mellan generationer
Iiris Salmenmaas regi bygger också upp spänningar mellan generationer i förhållandet mellan exempelvis Tanja Kauppinen-Savijokis kammarjungfru och Sara Svanbergs charmanta Lady Marion med vänner (Claudia Mielck, Rebecca Siro & Vilma Uski).
Filip Rosengrens Robin Hood var huvudsakligen glad och frimodig, Christian Engels Prins John betydligt mer kräsen och självmedveten. Petri Kirkkomäki gjorde Sheriffen med auktoritet och utmärkt diktion och Daniela Silén var som en fullfjädrad fe i rollen som Röda Will.
En viss skillnad i erfarenhet kunde skönjas mellan den som stått hela livet på en scen och de som kanske för första gången axlade en större roll. Också de varierande svenskakunskaperna i ensemblen utgjorde ett pikant inslag, som tillförde färg.
Den för ändamålet sammansatta Sherwoodensemblen spelade frejdigt under ledning av Miikka Taipale, och barnkören och de skickliga dansarna piggade upp stämningen vid upprepade tillfällen, iklädda klassiska kostymer signerade Pia Lasonen.
Till Robin Hood-musikalens största förtjänster får räknas att den gick så väl hem i målgruppen. Med bågen spänd tycktes pilen träffa mitt i prick i det yngsta och mest krävande publiksegmentet, vilket inte är att förringa.