Allt färre bebisar föds – och det är ”allas och alltings fel”

Att prata om låg fertilitet upplevs ofta som skuldbeläggande, alltså tabu. Den demografiska och ekonomiska stenknuten drabbar hela samhällskroppen.

Varför föds så få bebisar numera, och hur drabbas vi alla, på sikt? År 2022 var Finlands totala fruktsamhet nere i 1,32 – den lägsta nivån sedan 1776.

Finner vi förklaringen hos smarttelefoner, sociala medier, Tinder och i den brutala dejtingkulturen? Hos en geografisk, utbildningsmässig och socioekonomisk polarisering mellan könen – alltså avsaknad av lämplig partner? Hos dyrt och trångt boende, osäkra karriärutsikter och frågetecken kring småbarnspedagogiken? Eller hos klassisk Weltschmerz och svajande framtidstro: klimatförändring, krig och pandemier?

Två ekonomer, Mikael KirkkoJaakkola vid Skattebetalarnas centralförbund och Juho Kostiainen vid Nordea luftade nyss en annan teori på X: höga räntor slår hårt mot småbarnsfamiljer som står för en stor andel av bolånestocken. Detsamma indikerar forskning från Storbritannien och USA, där räntechocker konstaterats drabba fertiliteten.

Plock ur statistiken erbjuder uppenbara invändningar: ingalunda tog nativiteten i Finland fart under decenniet då räntorna sänktes till historisk källarnivå. Tvärtom.

Men visst spelar ekonomin en roll. Åldern för förstföderskor stiger, må det sedan vara till följd av en individualistisk livsstil, utbildnings- eller karriärfokus. Många uppger att de inte får så många barn som de skulle önska (idealet är två, i snitt). Speciellt män i åldern 19–34 anger ekonomiska skäl som ett hinder för föräldraskap.

Det är inte trivialt huruvida de månatliga ränteutgifterna för bolånet är 100 eller 1 000 euro. Euroområdets räntor är på tok för höga visavi finsk konjunktur. Tillägg sedan aktivt självsabotage: att fasa ut ränteavdraget för bolån har tärt hårt på barnfamiljernas köpkraft.

Då det väl blir dags för eventuellt arvskifte från bemedlade föräldrar kan det vara på tok för sent att börja bilda familj. Även om Finlands fertila par lät täcket prassla under påsken, och från och med nyår mot förmodan började få barn i aldrig tidigare skådad takt skulle dessa komma ut i arbetslivet först en god bit in på 2040-talet.

Samhällsvärderingarna har förskjutits, likaså familjeidealet. Frivillig barnlöshet är alltmer accepterat, enligt Befolkningsförbundets Familjebarometer. Redan i 50 år har nativiteten legat under tröskelvärdet på 2,1. Det innebär en tidsinställd demografisk bomb, som sakta demolerar vårt välfärdsbygge inifrån.

Matematiken går inte ihop. Med en haltande demografi måste vi ge upp förväntningar på generösa sociala skyddsnät. Vem ska anpassa sig: individen, eller systemet?

Det existerar inga enkla knep – vare sig ekonomiska morötter eller politikers moraliserande vädjan till någon form av pliktkänsla. Effekterna av en skraltig demografi blir alltmer uppenbara i vardagen: i vården, i skolan, i pensionerna och i hela samhällskroppen.

Samhällsmatematiken bygger på en svajig premiss: stabila generationer. I stället har dessa bara krympt, successivt. De stora efterkrigstida årskullarna (1946–1950) skaffade färre barn än sina föräldrar, trots frikostig familjepolitik. År 1973 var nativiteten nere i samma bottenskikt som under svälten på 1860-talet. Då utpekades p-piller som förklaringen. Även 1995–2002 kraschade födelsetalen.

Trenden bara fortgår. Vi är allt mindre benägna att yngla av oss. Därmed återstår allt färre som betalar för kalaset.

Finland är ingalunda unikt, trenden är global, alltså vore det fåfängt att hoppas på ett demografiskt lyft via invandring.

På marginalen kan beslutsfattare erbjuda små ekonomiska incitament att bilda familj. Men problemen – och lösningarna – ruvar djupt i vår tidsanda.

I vår kultur, våra psyken och vår kognition. I vår emotion och vilja.

❞ Problemen – och lösningarna – ruvar djupt i vår tidsanda.