Vi har fått nog av hatprat
Påskens berättelse överraskar med en skarp bild av hatpratets ursprung, men också med tre vägar till försoning. Är vi redo att ta vårt ansvar?
Påsken är inte bara videkissornas och försoningens fest. Läser man sin Bibel noga, överraskas man av massor av hatprat, bevittnar våldsamma demonstrationer och konfronteras med okontrollerad ideologisk vrede. Vi möts av människan i sin helhet. Vi möter oss själva.
Påskberättelsen innehåller mindre kända tablåer som hjälper oss att förstå var vi befinner oss nu, och varför. Till en början väljer årets evangelium för palmsöndagen att överraska oss med en förargad Messias, som härjar i templet och kastar omkull valutaväxlarnas och duvförsäljarnas, alltså mammons bord: ”Ni har gjort mitt hus till ett rövarnäste!”.
❞ Vi måste ha andra sätt att uttrycka vår besvikelse än ta till våld på gatorna, nätet, hemma. Elakhet och illvilja, ett förträngt hat, hotar inte bara vårt välmående, utan också vår existens.
Senare ser vi det upphetsade folket rabiat skrika ut det som makthavarna har manipulerat dem till: ”Befria förbrytaren! Ge oss Barabbas!” Allra sist ser vi ett Abu Ghraib, ett Butja, ett köpcentrum, där soldaterna och väktarna går loss med piska och batong på den enstaka, hjälplösa människan. Vi behöver inte förneka vår frustration, ilska, eller vrede. Bara med att se dem kan vi ta itu med dem.
Men låt oss inte glömma att påskens fasor ändå blev födslovåndor till en försoning. På samma sätt ropar vi i dag: när tar väl eländet slut? Vi har fått nog av hatprat!
Som snödroppar blygt börjat titta ut ur den till synes frusna och förstörda marken, har även vi människor börjat läsa, se och höra – överallt från bensinmackarnas kaféer till de fina tidningarnas insändare – diskussioner om samförstånd och frid. Vi vill tända ljuset i tunnelns slut. Vi vill ha påsksöndag året om.
Tyvärr är enkäterna inte väldigt trösterika i sammanhanget. Våra förhoppningar för framtiden, både de materiella och de livskvalitativa, håller på att vittra bort. Men jag ser trotset, snödroppen. Vi vill antingen tillbaka till den efterkrigstida samarbetsandan, de funktionsdugliga regeringarna, konsensus över partigränser och osegregerade barndomsstäder, eller till det samhälle vi har trott att vi lyckats bygga.
Vi delar Sixten Korkmans sansade kolumner på sociala medier, vi går ur Twitter där bamsebabyn Musk öppnar slaskportarna igen. Vi vill inte längre må illa varje dag då vi öppnar tidningen eller teven. Vi känner inte igen oss mera. Vi vill ha tillbaka vår framtid.
Men vem skall ta itu med vårt hopp? Vilka är redskapen till ett bättre, lugnare liv? Svaret kan uttryckas i tre stubbska poänger. Medier. Respekt. Verklighet.
”Vi vill rädda vårt land genom att pumpa mer sanning och demokrati i det ekosystem som kallas information. Skolorna undervisar i medieläskunnighet, journalisterna granskar fakta, regeringen organiserar seminarier med goda avsikter och kort livslängd. Men tänk om det inte är innehållet, utan medierna själva som är boven?” frågar den amerikanska kvalitetstidningen New Yorker. Vi vill störta illasinnade mediers globala övervälde.
Vi är beredda att börja tala respektfullt. Hoppas att vår tids pilatusar, beslutsfattarna, hakar på denna trend och börjar lyssna till folkets ofta ångestfylla rop, och inte fortsätter med sin hemska jargong. Tvätta inte händerna för att rädda era karriärer och image! Just nu är nämligen politikerna de värsta smutskastarna. Det är nämligen farligt om misstrons klyfta mellan härskare och folket blir större. Vi vill bry oss om varandra.
Återupprättade medier och ömsesidig respekt räcker dock inte för ett värdefullt liv. Vi måste ha andra sätt att uttrycka vår besvikelse än ta till våld på gatorna, nätet, hemma. Elakhet och illvilja, ett förträngt hat, hotar inte bara vårt välmående, utan också vår existens. Påsken avslöjar hatets grundläggande orsaker.
Nu, liksom då, är Palestina ett ockuperat land. Nu, liksom då, bär judarna förföljelsens bittra stigma. Nu, liksom då, exploderar det upplevda förtrycket överallt i världen och det värsta i oss sprutar okontrollerat fram. Den brinnande lavan förstör sedan allt som vi har kultiverat med ömhet, tillit och framtidstro. Vi vill ha frid på jorden, för alla.
Denna påsk önskar jag se templets bord kastas omkull i helig, konstruktiv vrede. Jag väljer att tro, att vi i en nära framtid skall se våra gemensamma utrymmen, konkret som symboliskt, fina och rena från illviljans gyttja, öppna för alla.