Den svåra frågan om en rättvis omställning
Går det att skapa sig en helhetsbild av de snåriga, klimat- och miljörelaterade målkonflikter som drabbar livsmedelsproduktionen och bondens vardag?
FACKLITTERATUR Tuuli Orasmaa
Maaseudun tulevaisuus Vastapaino, 221 sidor
Tuuli Orasmaa är expert på jordbrukets miljöpolitik vid Jord- och skogsbruksministeriet. I sin uppgift har hon blivit förtrogen med hur jordbruket fungerar på papperet men inte i praktiken. När hon ger sig ut för att tala med jordbrukare runtom i Finland är det en brokig samling människor, livssituationer och utkomstmöjligheter hon möter. Hon vill genuint leva sig in i de villkor som en yrkeskår som ibland klagar över bristande erkännande lever med.
I boken Maaseudun tulevaisuus (”Landsbygdens framtid”) drivs Orasmaa framför allt av miljökrisen och klimatförändringen. Det går inte att komma ifrån att jordbrukets andel av utsläppen av växthusgaser är hög, 13 procent eller en tredjedel av de totala utsläppen beroende på vilka utsläppskällor som räknas. Den största enskilda utsläppskällan i det finska lantbruket är torvåkrarna. Jordbruket har en betydande andel i övergödning och belastning av vattendrag.
De totala utsläppen från lantbruket har enligt Orasmaa i praktiken inte minskat efter 2005, samtidigt som trafikens och energiindustrins utsläpp minskat betydligt.
Det framkommer att lantbruksföretagarna ofta förhåller sig kritiskt till klimatforskningen och att de förväntar sig mera fakta. En del av dem kan undra om det är alldeles säkert att torvåkrarna utgör en stor utsläppskälla. Och det är sant att forskningen inte kommit i mål och att siffror ofta är osäkra, men luckorna i en relativt säker kunskap kan inte stå i vägen för klimatåtgärderna.
”Lite knuffande från alla håll”
Det är en rättvis omställning Orasmaa vill se. Det betyder att nyttan och frånsidorna av miljö- och klimatåtgärderna måste fördelas rättvist mellan olika grupper och regioner, och att alla centrala grupper har möjlighet att delta i diskussionen och beslutsfattandet kring omställningen.
Alla är beroende av matproduktionen, men trots det finns en upplevelse av skuldbeläggning som kan orsakas av en tillspetsad och onödigt negativ offentlig debatt. I Frankrike började det talas om agribashing, svartmålning av jordbruket, efter att den tillspetsade debatten övergått i skadegörelse och våld riktade mot jordbrukare.
”Hela tiden är det lite knuffande från alla håll. Det är någonting som står snett: djuren, miljön, priserna, produkterna. Sådant börjar bli tröttsamt”, klagar en av de lantbruksföretagare Orasmaa talar med.
Braskande rubriker som ”Köttätandet är det största hotet mot Östersjön” är dock inte representativa för den allmänna uppfattningen om jordbruket och djurhållningen. Orasmaa tar fram att det kan finnas en upplevelse av skuldbeläggning utan att en sådan nödvändigtvis finns. Hon håller inte jordbrukets egna intresseorganisationer för helt oskyldiga till att det förs en polariserande debatt där stad och landsbygd kan ställas mot varandra.
Rör hela livsmedelskedjan
Människorna Orasmaa möter är inte på något vis främmande för vad klimat- och miljöåtgärderna kräver. Många av jordbrukarna vill ändå se sin verksamhet som relativt miljöanpassad, såsom att den miljövänliga vallodlingen i Finland inte på något vis kan jämföras med det intensiva jordbruket och dess skadliga inverkan på biologisk mångfald.
Miljöåtagandena kan självfallet inte röra enbart primärproduktionen utan den måste omfatta hela livsmedelskedjan. Jordbrukarna har inte en särdeles stark position i kedjan som innefattar livsmedelsindustrin och handelskedjorna, och i slutändan konsumenterna.
Stöd oberoende av nytta
Orasmaa påtalar att det finns motstridigheter i jordbruksstödet. Cirka en femtedel av stödet är reserverat för olika miljöåtgärder och ekologisk odling, medan närmare hälften av det räknas enbart utifrån antalet åkerhektar. Det betyder att de som äger stora åkerarealer får större stöd oberoende av om åkrarna ger skörd eller bidrar med någon annan nytta. Det är inga små summor det rör sig om: det betalas cirka 1,7 miljarder euro per år i jordbruksstöd i Finland och närmare hälften av summan finansieras med EU-medel.
Frågan om vad som är rättvist är svår när det gäller livsavgörande frågor som att bromsa den globala uppvärmningen.
”Leder en strävan efter rättvisa trots allt bara till en försiktigare diskussion, till långsammare klimatåtgärder, till urvattnade kompromisser och till slut till en förlängning av miljökriserna?” frågar sig Orasmaa.
I Finland skulle det gälla att avsluta röjning av torvåkrar och minska odlingen överlag för att på ett effektivare sätt få ner utsläppen, men dessa åtgärder reser mer motstånd än till exempel investeringar i förnybar energi.
Krav på politiken
I Orasmaas framställning löper frågan om klimat- och miljöåtagandet och jordbrukarnas allmänna utkomstmöjligheter parallellt. Hennes bok kunde eventuellt ha fått en större betydelse som politisk vägvisare genom att klarare skilja åt olika politikområden och ge mer specifika tankar om vad som krävs på den politiska nivån. Det skulle vara ämnet för en annan bok att utvidga betraktelsen av landsbygdens framtid till att omfatta hela näringsstrukturen utanför städerna.
❞ Det kan finnas en upplevelse av skuldbeläggning utan att en sådan nödvändigtvis finns.