Experimentell duo tar över Hangö Teaterträff
En ny konstnärlig ledning har valts för den finlandssvenska teaterfestivalen som under de senaste åren ömsat skinn.
Martin Paul och Emelie Zilliacus är klasskamrater från Teaterhögskolans skådespelarlinje som de gick ut 2021. De är också medlemmar i scenkonstkollektivet Glitcher som gjort sig ett namn på det finlandssvenska teaterfältet med sina föreställningar om bland annat porr och blod.
Men att placera sin egen grupp i rampljuset är absolut inte vad de är intresserade av som nya konstnärliga ledare för Hangö Teaterträff.
– Nej, Glitcher kommer nog inte att synas så mycket. Vi vill ju ge plats för nya! säger Emelie Zilliacus.
Både Emelie Zilliacus och Martin Paul har goda erfarenheter av att uppträda på festivalen och ser gärna att fler får chansen att använda den som språngbräda.
– Vi har ju båda jobbat på det fria fältet och Hangö har känts som en viktig början på våra banor, säger Paul.
I duons konstnärliga vision ingår tankar om teaterkonsten som en grogrund för kollektiva processer liksom dess förmåga att ifrågasätta och omkullkasta verkligheten.
– Teatern kan presentera nya slags verkligheter och utopier, säger Zilliacus.
Förnyat med kraft
Intresset för att ta över den anrika festivalen var stort – det intygar Jonas Welander och Tom Rejström som i olika organisatoriska konstellationer lett Hangö Teaterträff sedan 2017. Sommarens festival blir deras sista – för 2025 ansvarar Paul och Zilliacus.
Welander och Rejström hör till kärntruppen som redan hösten 2016 gick in för att förnya festivalen.
Länge var Hangö Teaterträff en festival som samlade branschfolk och teaterintresserade främst för en genomgång av årets finlandssvenska föreställningar. Welander och Rejström har arbetat för att
förvandla festivalen till en aktör som aktivt är med och producerar ny och experimentell scenkonst. Och som framför allt är en plattform för det fria fältet.
– Vi tog ganska tvära beslut om att starkt fokusera på det fria fältet, säger Welander.
– Det har gått hand i hand med det fria fältets prekära situation i Finland. Och helt enkelt är det ett sätt att ge plats för fria scenkonstnärer som vill utforska, säger Rejström.
Förändringen var i början lite av en ”chock”, men i dag är profilen etablerad, säger Rejström.
– Numera känns den inte som ny och radikal, säger Tom Rejström.
Jonas Welander håller med om att förändringen gav upphov till reaktioner och på fältet, men vidhåller att det också finns en kontinuitet.
– I Hangö Teaterträffs tioårshistorik finns en intervju med Joakim Groth som var med och grundade festivalen. Mycket av det var han då beskriver stämmer rätt bra ännu. Att festivalen ska vara någon form av laboratorium eller ett ställe där man kan testa grejer, debattera och diskutera.
Lokalt och internationellt
Att höja den internationella profilen har också ingått i förnyelseprocessen och med åren har man lockat flera stora namn, både inhemska och internationella. Tom Rejström och Jonas Welander nämner She She Pop, Jaha Koo, Samira Elagoz och Susie Wang som några av de mest minnesvärda.
– Det är många sådana här namn som känns wow, vad inspirerande. Som har kommit till lilla Hangö och som vi klämt in i något skjul.
Rejström som också är lektor vid Teaterhögskolan ser utvecklingen som positiv för studenterna.
– Genom att hämta hit de här konstnärskapen har vi ändå lyckats med att få en ny generation intresserade av samtida scenkonst.
En fråga som ständigt är på tapeten är kontakten till lokalsamhället. Inom ramen för festivalen har det till exempel skapats verk tillsammans med lokala ungdomar. Kontakten hoppas de nya ledarna kunna fördjupa ytterligare.
– Det är en stor skillnad på Hangö som plats och Hangö som människor. Vi kan inte se på Hangö bara som ett utrymme att komma till, för varför är vi i så fall bara där? Nej, frågan gäller också vad vi som festival erbjuder Hangöborna, säger Martin Paul.
❞ Vi kan inte se på Hangö bara som ett utrymme att komma till, för varför är vi i så fall bara där? Nej, frågan gäller också vad vi som festival erbjuder Hangöborna.
Martin Paul