Gripande opera med katolsk mystik och starka känslor
Den innehåller ingen kärlekshistoria, inga högt flygande arior och inga tuberkulösa hjältinnor. Ändå är Karmelitsystrarna en djupt gripande opera.
Francis Poulenc: Karmelitsystrarna
Dirigent Hannu Lintu, regi Olivier Py, scenografi & kostym PierreAndré Weitz, ljus Bertrand Killy. I rollerna bl.a. Marjukka Tepponen, Sanna Iljin, Pauliina Linnosaari, Tuija Knihtilä, Markus Nieminen, Tuomas Katajala, Johanna Rusanen, Mika Pohjonen, Aarne Pelkonen, Jukka-Pekka Mitjonen och Jeni Packalén. Nationaloperan 26.1.
Man har ofta påtalat de två diametralt motsatta sidorna i Francis Poulencs (1899–1963) personlighet. Med bitande självironi kallade han sig själv för katolsk munk och buse eller moine et voyou, något som även kritikerna tog fasta på. Hans två mest kända operor är ”busens” helgalna komedi Brösten på Tirésias och ”munkens” Karmelitsystrarna. Den förra sågs på Opera Box år 2019 och den senare fick nu ett välgjort och gripande första uppförande på Nationaloperan.
Poulencs musik har också annars varit framme på sistone, inte minst hans orgelkonsert i Musikhuset. Han hörde till den franska gruppen Les Six och hade nära kontakt med bland andra Eric Satie, Jean Cocteau och Stravinsky.
Poulenc var en mycket förmögen man och därmed var det kanske lockande för elaka tungor att komma med vassa kommentarer om hans tidiga musik: ”När han inte hade något att säga, då säger han det”. Ändå är hans musik intensivt melodisk och skickligt skriven med vissa moderna drag, även om han undvek modernisternas atonala teknik.
En dundersuccé från början
Den tragiska berättelsen om Karmelitsystrarna som avrättades under franska revolutionen bygger på en tysk roman av Gertrud von Le Fort, en pjäs av amerikanen Emmet Lavery och ett franskt manus av Georges Bernanos, som Poulenc själv skrev librettot på. Här stötte han först på upphovsrättsliga problem med textförfattarna. Då de slutligen löstes, fick operan från första början en dundersuccé i Milano och i Paris 1957.
Poulenc identifierade sig med den överkänsliga huvudpersonen, adelsflickan Blanche, som ville gå i kloster men som chockeras, då priorinnan vill göra systrarna till martyrer. I den skakande slutscenen väljer Blanche ändå att dela systrarnas öde.
Poulencs engagemang med denna Blanche handlar kanske också om hans egen så kallade ”stora hemlighet”, det vill säga hans emotionella relation med partnern Lucien Roubert, som ledde till ett allvarligt nervöst sammanbrott mitt i arbetet och slutligen till partnerns död i cancer.
Utomordentliga solister
Med tanke på operans framgång är det intressant att konstatera, att den inte innehåller någon kärlekshistoria, inga högt flygande arior och inga tuberkulösa hjältinnor. Det mest operamässiga är kanske den gamla priorinnans de Croissys död som gjordes hjärtskärande av
Johanna Rusanen.
Skönsjungande Marjukka Tepponen tecknade ett känsligt porträtt av Syster Blanche och hennes livsångest. Hennes väninna, den frimodiga Syster Constance, gjordes med härligaste livsglädje av sopranen Sanna Iljin. Den nya priorinnan Pauliina Linnosaari utstrålade auktoritet.
En god dos moderlig värme gav
Tuija Knihtilä sin storslagna tolkning av Syster Marie, hela klostrets hjärta.
De manliga rollerna var färre. Markus Nieminen var en vänlig fader i den adliga familjen de la Force. Tuomas Katajala sjöng sonens roll briljant. Han gjorde allt för att rädda sin syster Blanche och syskonens duett var oerhört gripande.
Solisterna var sexton till antalet och även de mindre rollerna var träffsäkert tolkade. Hela operan beskriver de känsliga relationerna i klostret, där de ledande nunnorna styrde inte bara med värme utan även stor auktoritet. Föreställningarna ges med dubbelbesättning.
Operaorkestern var i ypperlig form och Hannu Lintu dirigerade med stor känslighet den rätt långa operan, som sjöngs på ganska hygglig franska. Berättartekniken går ut på dialoger mellan personerna som vrider och vänder på olika religiösa problem och det blir ganska krävande. Här kan det löna sig att sitta så att man kan läsa texten utan att hela tiden nicka med huvudet.
Intelligent regi
Produktionen är en samproduktion av Théâtre des Champs-Elysées och Nationaloperan De Munt i Bryssel, som sålt sin produkt till ett flertal operahus i världen. Fransmannen Olivier Pys regi, uppsatt av assistenten Daniel Izzo, är en svartvit, perfekt balanserad vision med dramatisk finess och finkänsliga betydelser som utan större utsvävningar håller sig till storyn. Scenbilden är oftast rätt asketisk men har också vissa praktfulla inslag.
Och så slutar operan med en synnerligen gripande scen, då nunnorna förs till schavotten. En och en går de frivilligt för att avrättas och varje gång hör vi giljotinen glida ner medan nunnorna sjunger Salve Regina.
Det hemska är att dessa händelser verkligen utspelade sig. Sexton personer från klostret i Compiègne utanför Paris halshöggs 17.7.1794. En vecka senare avrättades Robespierre och då hade nunnorna kunnat räddas.
Förutom religiös inlevelse finns här också en parallell till den tyska ockupationen under världskriget, då Poulenc kände sig speciellt utsatt.