Aktia har misslyckats kapitalt

Med buller och bång flyger Aktias vd ut – återigen. Som en ”liten stor” bank har man i åratal underpresterat och famlat efter en nisch i ett turbulent finansiellt landskap. Här pågår en utdragen försvarskamp mot det oundvikliga: konsolidering.

Det var återigen besvikna miner hos analytikerna vid Aktias färska resultatrapport. Och på måndagen klarnade det att vd Mikko Ayub lämnar banken med omedelbar verkan, per ”gemensam överenskommelse” med styrelsen. Precis så brukar det låta då toppchefer entledigas. Mycket pekar på att ägarnas långa tålamod äntligen hade trutit.

Finansbranschen har ömsat skinn sedan den stora krisen 2008–2009, mängder av jobbtillfällen har utraderats. Aktia har varit på drift i cirka 15 år – banken är inte tillräckligt stor, men inte heller tillräckligt liten. För ett tag sedan snusade man försiktigt på samarbete med Oma Säästöpankki, en idé som aldrig materialiserades.

Personalen har upplevt virvelströmmar i form av återkommande gallringar i leden. De traditionella kunderna har bevittnat ett stort antal nedlagda kontor ute i regionerna, varvat med återkommande klagomål i insändarspalterna, främst kring hackig telefonservice.

Aktias rötter sträcker sig ända tillbaka till 1800-talet, till den traditionella, smått ideella sparbanksidén. Finanskrisen 2008–2009 satte hård press på bolagets affärsmodell. Aktia tvingades återuppfinna sig själv, och försöker finna ny relevans inom egendomsförvaltning och finansiering. Det förutsätter rätt sorts kompetens.

Efter börsnoteringen 2009 har Aktia stått med ena benet kvar i en närmast hopplös affärsmodell, med vardaglig – föga lukrativ – kreditgivning, betaltrafik och räntenetto i centrum. Betungande reglering och ett digitalt kundbeteende som ställer krav på ständig modernisering innebär att lönsamhet inom detta segment förutsätter betydande kundvolymer, vilket en bank i Aktias storleksklass närmast kan drömma om.

Det ser inte direkt sprudlande ut för Aktia, då man jämför Helsingutmanar forsbörsens totalavkastning (aktiekursutveckling inklusive återinvesterad utdelning) bland banker och kapitalförvaltare, sedan oktober 2018 då Ayub tillträdde. Den lilla stora banken har utklassats av Ålandsbanken, EQ och United Bankers – och det är bara en mager tröst att Nordea likaså har släpat fötterna efter sig.

Aktia har helt enkelt halkat efter rivalerna, i termer av avkastning på eget kapital och förhållandet mellan utgifter och intäkter. Samtidigt pågår en konsolidering inom kapitalförvaltning, där stordriftsfördelarna likaså är uppenbara.

Aktias styrelse – med ordförande Lasse Svens i spetsen – ansåg år 2018 att exkollegan Mikko Ayub vore rätt person för konststycket: att lotsa banken genom förändringen, eller snarare försöka hänga med i svängen, samtidigt som man pressas av kostnadsjakt. Ayub gjorde visserligen ett tappert försök i riktning mot private banking och kapitalförvaltning.

Men det kan bli näsblod då man de stora pojkarna. Något överraskande förvärvade Aktia Taaleri Förmögenhetsförvaltning för två år sedan. Draget var strategiskt sunt: endast genom höjd ambitionsnivå kan man växa. Kapitalförvaltningsbranschen må vara exklusiv och lukrativ – speciellt då det gäller aktiv förvaltning – men likaså hyperkonkurrensutsatt.

Vid förvärvet av Taaleri lämnade flera välrenommerade nyckelpersoner bolaget, vilket i sin tur triggade en kundflykt och ett massivt kapitalutflöde. Inte för inte kallas finans och placeringsrådgivning för ”people business”: alltsammans bygger på förtroende och personliga relationer. Det är knivigt att återhämta sig om fler personer med gott renommé lämnar skeppet. Då livsviktiga talanger slank Aktia ur händerna återstod närmast att bita ihop och slicka såren.

Också på ägarfronten har Aktia genomlevt stora förändringar. År 2020 sålde Stiftelsen Tre Smeder och Svenska litteratursällskapet lejonparten av sina innehav, året därpå lämnade också Konstsamfundet (som äger KSF Media och därmed HBL). Kvar blev Stiftelsen för Åbo Akademi och Veritas. Nya storägare trädde in i form av affärsmannen Erkki Etola, och familjerna Rettig samt Ehrnrooth.

Företag i Aktias knepiga storleksklass brukar gärna upprepa fraser i stil med att små, ”agila aktörer” har goda chanser att agera snabbfotat och ”kundnära” – i jämförelse med stora, trögrörliga spelare som tyngs av traditionell barlast.

Ändå ställs vi inför kärnan: personalen spelar en nyckelroll. För att bevara gamla kunder och samtidigt locka nya måste man väcka förtroende och vässa erbjudandet. Nu verkar Aktia ha missat kapitalt då det gäller att skapa laganda, få med personalen på resan – och klara av konststycket att spela både anfall och försvar, i lika mån.