Ett mindre nordiskt Sverige eller ett mindre svenskt Norden?

Den nya svenska regeringen vänder upp och ner på många föreställningar om Sverige som internationell aktör. Man överger enprocentsmålet då det gäller biståndet och minskar på antalet kvotflyktingar från 6 400 till 900. Utrikesminister Tobias Billström förklarar också att man inte längre kommer att ha någon feministisk utrikespolitik som ledstjärna. I stället ska man tydligare fokusera på att värna om svenska intressen. Vissa spekulerar i om det här också innebär att man ska ge efter för Erdogan så att Natomedlemskapet äntligen ska bli av.

I den mån man har talat om en nordisk modell i internationell politik har den ofta varit förknippad med ideal som Sverige högljutt stått för, och som vi andra försökt leva upp till i den mån vi kunnat. Det är många som undrar om Sverige nu håller på att överge sin idealism till fördel för en mera pragmatisk (eller cynisk) utrikespolitik. Håller Sverige på att bli mera likt sina nordiska grannar? Vad blir då kvar av den nordiska modellen?

Det är säkert allt skäl att inte överdriva förändringen. SSS-regeringen med Timo Soini som utrikesminister var utmanande, men innebar knappast någon fundamental kursändring eller försämring av Finlandsbilden. Regeringar kommer och går. Dessutom hade de socialdemokratiska regeringarna i Sverige redan stramat åt invandringspolitiken under flyktingkrisen 2016 och ansökt om Natomedlemskap efter Rysslands invasion av Ukraina tidigare i vår. Också i Sverige råder det ofta bred konsensus om de stora linjerna. Det är knappast så att Sverige slutar prioritera jämställdhet, bara för att man överger en paroll.

Förändringen av den nordiska modellen i internationell politik har skett gradvis under en längre period och i olika takt i de olika nordiska länderna. Det växande gapet mellan ideal och verklighet har också bidragit till en friktion mellan länderna, kanske speciellt mellan Sverige och Danmark.

Putins invasion av Ukraina, energikrisen och attentatet mot Nord Stream har fört de nordiska länderna samman, inte bara utrikespolitiskt utan också inrikespolitiskt. Det viktigaste tecknet på denna nordiska nystart är inte de finska och svenska Natomedlemsansökningarna, utan att just Danmark och Sverige verkar ha funnit varandra efter ett par decennier som varandras motbilder.

Medan Tidöavtalet, den svenska regeringens uppgörelse med Sverigedemokraterna, flera gånger nämner Danmark som en förebild då det gäller invandring och att bekämpa gängkriminalitet, så är det ingen i den pågående danska valkampanjen som gör sig lustig över svensk naivitet eller förfärar sig över ”svenske tilstander”. I stället talar statsminister Mette Frederiksen om vikten av att samarbeta med ”vores svenske venner”. Vänstertidningen Informations chefredaktör Rune Lykkeberg skrev en hyllning till Sverige i Dagens Nyheter tidigare i höst, där han hoppades att Sverige skulle låta sig inspireras av Danmark, men också att man skulle ”bevara något av den humanism som kännetecknat det Sverige vi känner och håller av.”

Historiskt sett har det nordiska samarbetet alltid fungerat bäst då Danmark och Sverige kommit överens. Danskarna har rastlöst kommit med initiativ som svenskarna sakta drivit framåt i sina noggranna utredningar. I ärlighetens namn kan man knappast säga att Norden ligger väldigt högt på agendan i Danmark: man går ju exempelvis till val den första november, mitt under Nordiska rådets sessioner i Helsingfors. Men kanske är det så, att ett mindre nordiskt Sverige och ett mindre svenskt Norden är vad som behövs för att skjuta liv i det nordiska samarbetet.