Hur minnet fungerat i allt från häxprocesser till #metoo
Julia Korkman imponerar med sin förmåga att koncist och medryckande sammanfatta minnesforskning. Minnets makt bjuder på många anekdoter om hur det inte ska gå till i rättssalen.
Rättspsykologen Julia Korkman
är säkert bekant för många av HBL:s läsare både som kunnig expertkommentator i olika rättsfall och som musiker. Nu debuterar hon som författare med boken Minnets makt – berättelser från rättssalen.
Eller debuterar är kanske fel ord då hon har en rad forskningspublikationer och en docentur bakom sig. Men Minnets makt är hennes första populärvetenskapliga bok.
Som bokens baksida beskriver så illustrerar Korkman i Minnets makt vilken roll minnet fått i ett stort antal rättsfall, från 1600-talets häxprocesser till kända fall på senare tid – de färskaste av dem är väldigt färska.
Jag vill ändå förvarna alla true crime-entusiaster att fallbeskrivningarna är korta, även om de är väldigt många, och att psykologisk forskning kring bästa praxis hela tiden är i centrum. Med det sagt innehåller boken ändå mycket fakta kring minnets opålitlighet som kan vara intressant för true crimeälskare att ta med sig när de kollar på sina egna favoritfall.
Avskräckande anekdoter
Medveten om att forskning visar att anekdoter är det vi minns bäst har Korkman skrivit en bok fylld av underhållande och pedagogiska anekdoter från sitt eget liv och från poliser, jurister och domare som deltagit i hennes kurser.
Till exempel en vittneskonfrontation där vittnet pekade ut den person polisen misstänkte eftersom han var den enda utan skor – vilket berodde på att han var den enda som kom från häktet. Dråpligt och inte ett idealt förfarande med andra ord.
När det gäller anekdoter från rättsfall ger Korkman både bra och dåliga exempel, men mest dåliga eftersom boken har en uttalad agenda att försöka få tillstånd förändringar.
Vikten av inspelning
Några av de viktiga poänger Korkman vill att läsaren tar med sig är att vittnesförhör alltid bör spelas in då de minnesmässigt är bättre att använda under rättegångar än att be offer återberätta en händelse många år senare (både mera humant och faktamässigt starkare), samt att trauma inte alltid tar sig de uttryck man stereotypt förväntar sig.
När det gäller sexuellt våld har till exempel ”frysningsreaktionen” blivit mera känd bland allmänheten efter metoo, men när det gäller andra typer av trauma, som att tvingas fly sitt hemland, kan bedömningar ibland basera sig på föreställningar om hur reaktioner ”ska” se ut snarare än på hur psykologisk forskning visat att de de facto ser ut.
Korkman argumenterar trovärdigt genom boken för hur evidensbaserad kunskap borde skapa riktlinjerna för praxis. Något som kan kännas som en självklarhet, men som långt ifrån alltid är fallet. Korkman både förklarar hur förändringarna kunde göras i praktiken och ger exempel på lyckade lösningar.
Medryckande sammanfattningar
Att skriva populärvetenskapligt om forskning är inte helt lätt, texten blir lätt endera för akademisk eller för förenklad, men Korkman lyckas nästan genomgående hitta en bra balans. Det är bara stundvis som boken känns som en transkribering av föreläsningar snarare än en bok, men det stör egentligen inte läsupplevelsen eftersom författarens fokus tydligt ligger på att få fram en rad viktiga poänger, vilket hon lyckas med.
Hon förklarar pedagogiskt psykologins termer och jargong, men när det kommer till begrepp från domstolsväsendet eller från förundersökningar förväntas läsaren själv i högre grad känna till termer och processer.
Bokens fokus ligger tydligt på hur minnet fungerar i förhållande till olika typer av rättsfall, men ett intressant sidospår i boken är hur psykologisk forskning kring minnet gjorts. Det är i de här korta beskrivningarna av olika psykologiska studier och experiment som Korkmans text är som allra starkast.
Där lyckas hon så imponerande kort, koncist och medryckande förklara olika vetenskapliga studier att jag önskar hon skulle dra kurser i att skriva abstracts till vetenskapliga artiklar.