När jag är 64
Den brittiske ekonomen Tim Harfords senast bok How to make the world add up handlar om siffror och känslor, ofta i omvänd ordning. Det största hindret för att greppa omvärlden är nämligen inte brist på data eller rostade kunskaper i matematik, utan olika känslor. Förtjusning och irritation, ängslan och ambition. Motviljan att ta emot ny kunskap om den inte motsvarar ens egen världsbild. Rädslan att skämma ut sig ifall man vågar säga att man inte förstår. Eller forskarnas lust att finna intressanta samband och i värsta fall trixa lite med metoderna, utan att direkt ljuga.
Beatles’ låt When I’m 64 får illustrera det senare. En avsiktligt provocerande studie ”visade” att just den låten gjorde människor yngre. I ett experiment var den slumpmässigt valda kontrollgruppen, som lyssnade på en annan popsång, över ett år äldre, ifall forskarna i analysen beaktade vissa variabler, men inte andra. Resultatet är huvudlöst och säger inget alls om verkligheten, men i mindre extrema fall har liknande, överraskande fast svagt underbyggda studier skapat rubriker i världspressen.
Just 64 år hänger ihop med en annan illusion. Efter det räknas en människa nämligen inte till dem ”i arbetsför ålder”. Hon placeras i stället på fel sida av försörjningskvoten, vilken som bekant relaterar antalet som fyllt 65 i befolkningen med dem som är mellan 15 och 64 år gamla. Statistikcentralens färska befolkningsprognos diskuterar till exempel framtidens utmaningar med dessa kriterier. Och visst är det otroligt viktigt att stanna upp inför den omvälvning Finland nu genomlever. De röstberättigades medelålder är snart 50 och 12 procent av väljarna har fyllt 75 redan i dag. Men just för att befolkningen åldras så snabbt, behöver vi uppdatera begreppen.
I verkligheten arbetar få 15-åringar. Att läroplikten nyligen förlängts till 18 år betonar den moderna synen på barn som lekande och lärande varelser, inte arbetskraft. I andra ändan har vi en genomsnittlig pensionsålder kring 64 år, men den kommer att stiga framledes. Samtidigt är en femtedel av pensionstagarna i Finland yngre än 65, medan många vill och kan fortsätta arbeta i åratal efter att de lämnat sin ”arbetsföra ålder” bakom sig.
Åldern mellan 65 och 74 kan kallas för den sena medelåldern. Långt från att behöva ”försörjas”, är den här ålderns finländare allt oftare både friska och ytterst aktiva. De kunde också lönearbeta oftare. Inte av tvång, utan av intresse, och kanske ofta deltid? Sysselsättningsgraden i den här åldersgruppen ligger nu på kring blygsamma 11 procent i Finland, men 19 procent i Sverige och hela 35 procent på Island.
Vi behöver lära oss räkna 18-74 som ”arbetsför” ålder. Vi behöver ännu mera lära oss känna 18-74 som arbetsför ålder. Ingen har direkt föryngrats av en viss poplåt, men 60–70-åringarna i dag är på många sätt yngre än förut.
"Vi behöver lära oss räkna 18–74 som 'arbetsför' ålder."
ANNA ROTKIRCH är forskarprofessor vid Befolkningsförbundet.