Sista coronafaran – arbetsplatserna?

Rekommendationen om distansarbete borde ha avskaffats för länge sedan – på arbetsplatserna kan läget bedömas lika bra som på restauranger och kulturarenor.

Nu är det äntligen full fart på kulturevenemang, sportmatcher och trevliga restaurangkvällar. Begränsningarna för publiken har avskaffats, två meters avståndsregeln gäller inte längre och livet håller på att återvända till det normala efter coronapandemin.

Men ett ställe bedöms tydligen fortsatt som riskabelt för samhället: det vanliga kontoret.

Den breda rekommendationen om att arbeta på distans har visserligen redan slopats i vissa regioner i Finland, men regeringens allmänna rekommendation gäller fortfarande till den 15 oktober. Nyheten om att rekommendationen förlängs ännu en gång kom på fredagen.

Att rekommendationen inte upphört tidigare är märkligt – speciellt när det samtidigt meddelas att alla andra samlingsbegränsningar upphör i södra Finland. Varför det är mera riskabelt att träffas på arbetsplatsen än att samlas någon annanstans har inte kommit fram.

Den tidigare rekommendationen angående distansarbete gällde till slutet av september och många arbetsplatser hade förberett sig på att börja komma tillbaka till jobbet nästa vecka. Regeringen skulle utan tvekan ha haft gott om tid att komma ut med riktlinjer för oktober redan tidigare.

Visserligen har rekommendationen om distansarbete hela tiden varit enbart en rekommendation. Helt juridiskt har arbetsgivarna och företagen varit fria att organisera arbetet som de vill. Men de flesta arbetsgivare har tagit rekommendationen på fullt allvar – även när man har sett att arbetet egentligen skulle bli bättre eller mera effektivt skött på plats.

Ytterst få arbetsgivare har under pandemin velat låtsas att de skulle vara hälsoexperter eller virologer, och utgångspunkten på kontoren har varit att regeringens beslut och riktlinjer är nödvändiga. Därför har arbetsgivare inte velat chansa och gå emot den officiella linjen, som har baserat sig på experternas bedömning om nödvändigheten.

Nödvändigheten har dock varit svår att upptäcka de senaste veckorna. Även om Finlands vaccineringsgrad för personer över 12 år ännu inte är 80 procent – som är regeringens mål – är det de allra yngsta åldersgrupperna som för det mesta ännu väntar på sin andra dos. Vanliga kontor har inga som helst 12-åringar på jobbet, så arbetsgivarna kan redan nu utgå ifrån att alla medarbetare har haft möjlighet att få båda coronasprutorna.

Ironiskt nog har de som faktiskt jobbar varje dag med ovaccinerade tonåringar – lärare, hobbyverksamhetsledare, läkare och tränare – redan jobbat på plats. På plats finns också byggnadsarbetare, vårdpersonal, kassörer och många andra, de fick aldrig ens välja huruvida de vill jobba på distans eller inte.

Många företag har under pandemin infört nya, innovativa sätt att arbeta på, och distansarbetet blir nog en permanent del av samhället i högre grad än före pandemin. Det är självklart att många arbetsuppgifter kan göras lika bra hemma och att hybridmodellen ger en flexibilitet som annars skulle vara svår att uppnå. Det vore helt enkelt dumt att inte alls förnya gamla rutiner och vanor när man har en uppenbar chans att göra det.

Samtidigt vet många som har jobbat länge på distans att det inte alltid finns mycket incitament för förnyelse på hemmakontoret. När man är ensam hemma börjar man lätt göra sitt jobb på exakt samma sätt som förr – när kollegor inte finns i närheten. Rutiner är lätta att sköta, stora förändringar mycket svårare.

I det stora hela är distansarbete och allt det teknologin möjliggör positiva saker. Flexibilitet ska uppmuntras, inte hindras.

Men det är absolut inte statens eller regeringens angelägenhet att säga huruvida företag och arbetsplatser ska ha en hybridmodell eller inte – eller hur arbetet borde arrangeras på de enskilda arbetsplatserna. Att staten rekommenderar distansarbete ska baseras på nödvändighet, inte på ett allmänt önskemål om att finländare även i framtiden ska jobba mera hemifrån.

I nuvarande pandemiläge kan företag och arbetsgivare själva redan ta ansvar för att organisera arbetet på ett tryggt sätt som passar dem bäst – exakt på samma sätt som till exempel teatrar kan organisera en trygg miljö för kultur.

Det sägs ofta att diktatorer är lätta att förstå. De menar vad de säger. Problemet är att vi väljer att inte tro dem.

Men med diktaturers sätt att fungera är det ofta tvärtom. Åtminstone när det gäller halvdiktaturer som Ryssland. Putinregimen beter sig ofta obegripligt därför att den paradoxalt nog vill upprätthålla en fasad av legitimitet.

Den är en kamel som insisterar på att den är en häst. Mest uppenbart blir detta när Ryssland håller val.

En kamel kan inte bära sadel. En halvdiktatur kan inte hålla demokratiska val. När den försöker blir resultatet farsartat.

Fuskandet ger upphov till komiska situationer. Den som fuskar brukar inte vilja bli påkommen. Därför har ryska valfunktionärer tagit för vana att låsa in sig när de justerar valprotokoll. Under tiden står valobservatörer utanför fönstret och ropar åt dem i megafoner att öppna dörren.

Utmärkande för ryska makthavare är att deras ordergivning ofta är otydlig. Det är med avsikt. Ingen vill ta ansvar.

Det är till exempel inte troligt att Putin har sagt åt valfunktionärerna: ”När valobservatörerna tittar åt ett annat håll ska ni stoppa in färdigt ifyllda röstsedlar i valurnorna”. Vad tjänstemännen har fått är en order uppifrån om att resultatet bör vara si och så många procent. Hur det ska uppnås är tjänstemännens eget problem.

Det här leder till att olika myndigheter hamnar i bråk med varandra, eftersom vänstra handen inte vet vad den högra gör. Sålunda har ett tiotal valfunktionärer i Sankt Petersburg arresterats av polisen efter att de åkte fast för att fuska, trots att de bara har gjort precis som de blivit tillsagda av sina chefer.

Samtidigt ser vi en ny trend: Valmyndigheterna gör allt för att maximalt försvåra alla möjligheter att tolka valresultaten.

Det började redan i fjol, då ryska statistiker och statsvetare skulle analysera valresultaten av den så kallade folkomröstningen om den nya grundlagen. Det gick inte, eftersom Centralvalnämnden hade installerat ett robotfilter på varje sida. För att analysera hela valresultatet var man tvungen att gå in på robotfiltret och lösa dess uppgift 100 000 gånger sammanlagt. Tio ryska statsvetare, matematiker och ekonomer skrev ett öppet brev till Centralvalnämnden och uppmanade dem att sluta sabotera deras vetenskapliga arbete.

I år har de ryska valmyndigheterna i stället lagt ut valresultatet på ett sätt som gör det omöjligt att tolka. Alla siffror har kodats om till bokstäver. Sergej Sjpilkin, matematiker som ända sedan 2007 har analyserat val, skriver på Facebook att han aldrig har sett något liknande.

Valmyndigheterna har också försvårat möjligheterna att tolka den elektroniska röstningen genom att inte särskilja den. Den som vill se hur väljarna röstat elektroniskt – och om det på något sätt skiljer sig från det övriga röstandet – måste gå in på varje valkrets skilt.

Vad det handlar om är uttröttningsmetoder. Det får valmyndigheterna att framstå som vettskrämda och mycket komiska.

Finns det något som är utmärkande för hel- och halvdiktaturer är det just detta: Den ofrivilliga komiken. Putinregimen vill framstå som stark, målmedveten och mäktig. I stället framstår den som en vettskrämd och argsint kamel som insisterar på att den är en häst. Naturligtvis blir den ett oerhört tacksamt objekt för skämt bland sina egna medborgare.

Det sägs att den ryska demokratin är död, men någonstans finns den kvar under ytan, vilket kommer fram i alla de tusentals skämt, karikatyrer och mem som exploderar på nätet varje gång Kreml försöker genomföra ett val. Mycket kan Kreml ta ifrån ryssarna, men inte humorn.

KRÖNIKAN ANNA-LENA LAURÉN ❞Mycket

kan Kreml ta ifrån ryssarna, men inte humorn.