Är Reine en allegori över Svenskfinland?
Är pappa dement eller ovanligt klarsynt i Joakim Groths Reine? Replikernas finlandssvenska idiom är pjäsens styrka, däremot saknas en distanserad blick på materialet.
Manus och regi: Joakim Groth. Kostymer: Annika Saloranta. På scenen: Dick Idman, Niklas Häggblom, Marika Parkkomäki, Åsa Nybo, Max Bremer, Nina Hukkinen, Omar Albajare, Robert Enckell, Åsa Wallenius. Premiär på Teater Mars/Universum 17.9.
Reine Hermann (Dick Idman) är en sedan länge pensionerad arkitekt. Han har varit boss för många stora byggprojekt runtom i världen och han har flera bostäder han hyr ut. Nu börjar han bli till åren kommen och hans son Rolf (Niklas Häggblom) har kommit fram till att pappa har Alzheimer. Rolf har utsetts till Reines intressebevakare.
Reine har kvar sitt gamla driv och tar delar av sin gamla verksamhet i egna händer, han tänker fortsätta sköta hyresverksamheten på eget sätt. Reines döttrar Carola (Nina Hukkinen) och i synnerhet Synnöve (Åsa Nybo) ifrågasätter sin brors självsvåldigt ställda diagnos och tillvägagångssätt. Pappa verkar vara ovanligt klartänkt och välformulerad för att ha Alzheimer.
I Joakim Groths Reine är man som publik benägen att vackla mellan syskonens tolkningar av pappas tillstånd och hans funktionsförmåga.
Är Reine en allegori över Svenskfinland?
Imponerande monologer
Reines långa monologer imponerar, utan att darra på manschetten avfyrar han träffsäkra skott mot omvärlden som vill störta honom från tronen. Det är inte bara det att han kommer ihåg sina repliker. Idman förmedlar dem med en tankens skärpa och känslans övertygelse som turvis roar, turvis gör att man baxnar.
Samtidigt ger han också plats åt de andra skådespelarna på scen när det är deras tur att försöka försvara sina positioner. Niklas Häggblom som Rolf uppvisar en kombination av styrka och senare vacklande som rollen kräver. Sitsen mellan egna intressen, systrarnas väl och pappan är inte alldeles lätt och det framgår av Häggbloms starka men samtidigt finstilta minspel. Kroppen är ganska stilla – han avvaktar katastrofen man anar att är på väg.
Styrkan i pjäsen och föreställningen Reine är hur det helsingforsiska finlandssvenska idiomet sitter i Groths repliker och skådespelarnas sätt att formulera dem. Det här är deras och publikens helt egna arena och känslospråk.
Avtäcker dubbelhet
Ett annat språk används när skådespelarna agerar och talar med Amir (Omar Albajare). Han är Carolas nya pojkvän som kommit till Finland från Irak via Turkiet. Språket som används med honom är en förhållandevis god ”bad English” med en del inströdda svenska repliker. Amir tyngs av de osäkra förhållandena för honom i det nya hemlandet och hans familj hemma i Irak, Albajares kurande gestalt fångar Amirs öde. Diskussionerna mellan Carola och Rolf om hennes partnerval avtäcker en dubbelhet som många i majoritetsbefolkningen kände vid flyktingvågen 2015.
Kringskurna skådespelare
I programbladet uppger Groth William Shakespeares kungadramer som en inspirationskälla till Reine. Pjäsen har skrivits för flera år sedan och satts upp nu. Uppsättningen på Teater Mars hade varit betjänt av en mer omfattande avdamning. Shakespeare kan man sätta upp när som helst och han känns alltid aktuell och fräsch. De fem–sex år som gått sedan Reineprocessen kom i gång är mer problematisk; pjäsen är inte tillräckligt ny för att vara dagsfärsk och inte tillräckligt klassisk för att vara gångbar i vilken klädedräkt den än framförs.
Att samma person är både manusförfattare och regissör är också ett dilemma för uppsättningen. Jag saknar en distanserad blick på materialet. Att skådespelarna på ett schematiskt sätt går över ett avskalat scengolv ger ett intryck av labyrint och fälla och är säkert avsiktligt, men det blir lätt en belastning för teaterupplevelsen. Det känns som att skådespelarna kringskärs i sitt uttryck.
Fem mål mat – vad jag åt och vem jag åt det med
Text: Christoffer Mellgren. Regi: Janne Pellinen. Scenografi och kostym: Annina Nevantaus. Musik, ljus och ljud: Jukka Hannukainen. På scenen: Meri Anna HulkkonenStella Laine, Walter Ruokolahti, Frank Skog och Kristian Thulesius. Premiär på Unga Teatern 17.9.
När Meri Anna Hulkkonen för drygt ett år sedan utnämndes till Unga Teaterns nya konstnärliga ledare var hennes ambitioner inte anspråkslösa. Unga Teatern ska vara barn- och ungdomsteaterns flaggskepp, slog hon fast.
Efter att ha sett höstens första föreställning Fem mål mat – vad jag åt och vem jag åt det med på hemmascenen Lillklobb står det klart att det inte var några tomma ord. Föreställningen är bland det mest högklassiga jag sett under säsongen.
Mat som övergångsrit
Mat är inte bara mat, slår ensemblen, klädd i Annina Nevantaus pastelluniformer, genast fast. Christoffer Mellgrens nyskrivna lågstadiepjäs lyfter på ett roligt, poetiskt och filosoferande sätt fram de kulturella och sociala aspekterna av det vi sätter i oss. I skolpojken Algots (Walter Ruokolahti) lilla kök äter man till exempel nästan bara smörgås. Mamma jobbar sena kvällar med att servera förmögna människor middag och hinner inte ens bre mackor på morgonen, det får lille Algot göra själv.
Mat är i högsta grad en socioekonomisk fråga, liksom den kan vara en övergångsrit, en del av socialisationsprocessen. Att ”lära sig” äta slemmig sill och tolerera vuxensmaker som romrussinglass är att bli en del av (vuxen)samhället. Och minnen av mat kan i lika hög grad vara minnen av människor. Minnet av en ambrosiakaka kan vara minnet av farföräldrarna, av barndomen som en förunderlig och på samma gång enkel och trygg plats, som när Frank Skog förvandlas till en liten pojke som somnat under middagsbordet till de vuxnas hemtrevliga sorl med magen full av sockerkaka och syltade apelsinskal. Meri Anna Hulkkonens flicka som tvingas sitta kvar i skolmatsalen tills potatisen är uppäten blir i sin tur ett exempel på mat som trauma – och på hur vår barnuppfostran har förändrats.
Bättre än vuxenteater
Skådespelarna gör ett oerhört fint textarbete som också kräver fysisk precision. Ibland blir de bokstavligen texten som när Algots kök ska
Att ’lära sig’ äta slemmig sill och tolerera vuxensmaker som romrussinglass är att bli en del av (vuxen) samhället.
gestaltas möbel för möbel och matsmältningens mysterier ska illustreras (Stella Laine rullar in som en sushi och Kristian Thulesius imponerar som kåldolme!).
En nyckel är regissören Janne Pellinens finfina hantverk. Han får till en smidig, sömlös och samtidigt helenergisk föreställning, visuellt noggrant komponerad i Annina Nevantaus stilrena scenrum. Här finns en ständig framåtrörelse och en förmåga att gång på gång överraska.
Christoffer Mellgrens text är klurig, engagerande och faktiskt väldigt vacker. Med föreställningen höjer Unga Teatern tveklöst ribban för finländsk barnteater och slår samtidigt de flesta vuxenföreställningar med bravur.
Det som texten berör men inte fördjupar sig i är att matkultur inte ens i lilla Finland är något homogent – barnen i publiken kan ha olika kulturella bakgrunder och äta väsenskilda måltider hemma.
Att de flesta av pjäsens exempel kommer från det nordiska köket skulle kunna ha en exkluderande effekt. Här är det ändå tydligt att Mellgrens eget åttiotal tjänar som hans skafferi. Sill, romrussin och ambrosiakaka äts såklart fortfarande, men är inte lika självklara inslag på matborden i dag. På så sätt är lösningen lyckad. Maten är så tydligt förankrad i en förgången tid utan mobiltelefoner att alla barn i publiken lär uppleva en viss distans till den. Samtidigt är det lätt att relatera till situationerna som omger maten och känslorna den väcker. Äckel, lycka och sorg, och allt däremellan.