Tonala flirter och rytmisk lössläppthet i väldisponerat panorama över Magnus Lindberg
RSO:s Magnus Lindberg-skiva ger några välkomna nyinspelningar av klassiska verk från tonsättarens produktion på 1990-talet.
SAMTIDA KONSTMUSIK
Magnus Lindberg
Aura, Marea, Related Rocks. Radions symfoniorkester under Hannu Lintu. Emil Holmström & Joonas Ahonen, piano & keyboards, Jani Niinimäki & Jerry Piipponen, slagverk. (Ondine)
Magnus Lindbergs Aura – in memoriam Witold Lutosławski (1994), till allt utom namnet första symfonin, kunde sägas sammanfatta de dittillsvarande strävandena, samtidigt som stycket öppnar portarna för de estetiska landvinningar som i mångt och mycket präglar hans skapande än i dag.
Det handlar om ett präktigt, uppemot fyrtio minuter långt orkesterbad, där Lindberg med föredömligt fast hand tyglar och tuktar sitt material. Underrubriken är en vacker bugning mot en av de lindbergska husgudarna som avled under arbetets gång, men några desto mer iöronfallande stilmässiga kopplingar lönar det sig inte att spana efter.
Till skillnad från den av Lutosławski designade tvåsatsiga symfoniska storformen tyr sig Lindberg till en traditionellt fyrsatsig, utan pauser framförd helhet, så att den mångfasetterade första satsen presenterar materialet, medan långsamma satsen och scherzot utvecklar det och den korta finalen syntetiserar de väsensskilda uttrycken till en katharsisartad, mot höjderna stigande slutgest.
Musikaliska tidvattenflöden
Aura har varit lyckosam ur skivdokumenteringssynpunkt i och med att Oliver Knussens magnifika, drygt tjugo år gamla premiärinspelning med BBC Symphony Orchestra för Deutsche Grammophon satte ribban så högt som möjligt. Vilket naturligtvis inte betyder att Hannu Lintu och RSO skulle behöva skämmas för sig.
Lintu är precis lika hemma i den lindbergska estetiken och även om han tar en och en halv minut längre tid på sig än Knussen förefaller greppet föredömligt koncentrerat. Musiken får växa fram så att säga av egen tyngd, följande sina egna gravitationslagar, och Lintu tvekar inte att öppna spjällen för fullt när så krävs.
Marea (1990) är skrivet för en ensemble av sinfoniettastorlek och Lindberg utvinner det mesta möjliga ur den begränsade besättningen. Det är ett kompakt avfattat stycke, där Lindberg för första gången flirtar med tonaliteten och de musikaliska energiflödena likt tidvattnet väller fram och drar sig undan – trots att titeln, som så ofta hos Lindberg, är en eftertanke.
Lintu är självfallet även här på sin mammas gata och en jämförelse med den tidigare Ondine-inspelningen från 1992, signerad Jukka-Pekka Saraste och Avanti, röjer inga avgörande skillnader. Lintu låter skeendena ta aningen mer tid på sig och den klangliga slutpoleringen har måhända en snäppet mer lyxig lyster över sig.
Finess och frenesi
Aura fungerade alltså som något av en luftrensare, varefter det mesta var möjligt, och det för två pianon, två slagverkare och elektronik skrivna Related Rocks (1997) är ett festligt exempel på en rytmiskt ovanligt lössläppt Lindberg. Besättningen inbjuder onekligen till en rytmorgie à la Bartók, men Lindberg tacklar frestelsen på sitt eget personliga sätt och de inblandade musikerna tacklar i sin tur partituret med all tänkbar finess och frenesi.
Texthäftet vet berätta att samtliga inspelningar är gjorda live i Musikhuset – Aura och Related Rocks i samband med Lindbergfestivalen i oktober 2019, Marea i november 2020 – men inga exaktare datum anges. Min gissning är att lejonparten fastnat på bandet i samband med de offentliga konserterna och att man sedan, enligt normal kutym, gjort kompletteringar i efterhand.
Ljudbilden ger kanske ett onödigt basdominerat intryck, men är ändå föredömligt varm och naturlig samt mestadels tillfredsställande differentierad. Kimmo Korhonens vederhäftigt informativa verkpresentationer sätter guldkanten på ett överlag väldisponerat Lindbergpanorama.