Färsk men förgången historia knyter an till kaotisk samtid

Det intressantaste med kritikantologin ”För snabb för att fångas i skrift” som i december utgavs av Intresseföreningen för finlandssvenska kritiker IFFF, är den säregna blandning av anakronism och förutseende som präglar texter skrivna under den tidsperiod som vi nu i efterhand kan se som ”tröskeln” till coronapandemin (de fyra texterna är skrivna 2018– 2020) och det totala paradigmskifte som den innebar.

Trots att de första vaccinleveransernas färd redan följs av hoppfyllda ögon världen över är krisen långt ifrån över och det är också för tidigt att försöka göra någon definitiv analys av den nya tidsanda som fötts under det gångna året. Men det är intressant att spola tillbaka en snutt, och genom tillgängliga tidsdokument som böcker och reflekterande essäer uppfriska närminnet, studera det som redan hunnit förändras och försvinna.

Intrycket då jag läser texterna i antologin påminner lite om det jag fick då jag läste Johannes Ekholms roman Planet Fun Fun, som utkom i början av 2020: vissa saker känns som ur en svunnen värld, andra nästan profetiska, hoprörda i en salig blandning. Trots att de båda böckerna är rätt olika – den ena en antologi facktexter av olika författare, den andra en skönlitterär roman med en upphovsperson – finns det också kontaktytor i tematiken.

Ekholm fascineras av ”memes”, eller på svenska mem (pl.), absurda skämt som sprids som virus via virtuella kommunikationskanaler tills de vuxit sig så pass stora och inflytelserika att de kan ”gå över gränsen” och påverka den verkliga, icke-virtuella världen. Också Helen Korpak behandlar i sin essä samma ämne, men från ett perspektiv som jag nästan tycker känns mer sofistikerat.

Ylva Pereras text om frilansares ekonomiska villkor får också en ny relevans och innebörd om man ser på en annan form av sammanblandning som skett i arbetskulturen i flera branscher i spåren av coronapandemin. Övergången till distansarbete har för många människor som tidigare varit vana vid kontorslivets inrutade vardag inneburit inte bara en kulturell övergång utan också väckt nya diskussioner om arbetskostnader och arbetstid, där arbetsgivare och arbetstagare kämpar en ny dragkamp om vem som får utnyttja de ekonomiska fördelarna av paradigmskiftet och vem som betalar kalaset. Pereras text illustrerar att detta är ämnen som frilansande kulturarbetare har gott om erfarenhet av redan från tiden före koronadistanseringen tvingade gårdagens trygga kontorsmerkonom att luncha i sitt eget kök. Som också Kritikbyråns ledare Mathilda Larsson konstaterar i min intervju: kriser kan hjälpa oss att lära oss av varandra på oväntade sätt.

”Det är intressant att spola tillbaka en snutt, och genom tillgängliga tidsdokument som böcker och reflekterande essäer uppfriska närminnet, studera det som redan hunnit förändras och försvinna.”

OTTO EKMAN