Ett präktigt praktverk om Albert Bonnier
Vacker, detaljrik och – utifrån min kännedom om författaren – korrekt till minsta kommatecken, skriver Heidi Avellan om boken om Albert Bonnier.
Det kan mycket väl vara årets stiligaste bok. Albert Bonniers förlag uppmärksammar att det gått 200 år sedan grundaren föddes med ett vackert verk på drygt trehundra sidor i tjockt papper och många bilder – porträtt, biljetter, brev och utgivning. Pärm i fin textil och guldtryck.
Jag brukar läsa e-böcker, men är glad att få hålla denna, känna bokdoften, tyngden. En bok så exklusiv att innehållet kunde ha kommit i andra hand. Men också texten i Albert Bonnier och hans tid är självfallet gott hantverk, förlaget har i sitt stall av namnkunniga stilister valt Per T Ohlsson, journalist och författare, som med sin bok Konservkungen om flyktingen Herbert Felix – ja, just han med bostongurka och ketchup – visade hur det går att blåsa liv i en historisk person och i sin bok Svensk politik beskriver hur det moderna Sverige växte fram.
Nu handlar det alltså om landets första moderna förläggare vars motto är lika aktuellt i dag: sprida, icke döma. Mannen bakom den moderna publicistiken i Sverige. Vad kan läsaren förvänta sig av en sådan biografi?
Tidsskildringen, självklart, och berättelsen om vad huvudpersonen åstadkommit och betytt. Men också vem han var, inte sant?
Tunga namn och tidningar
Familjen med rötter i Dresden
och en mellanlandning i Köpenhamn kom att betyda så mycket för svensk litteratur och journalistik. Albert Bonnier själv anlände 1835; en judisk bokhandlarson som lämnade den danska huvudstaden för den svenska i en social, politisk, ekonomisk, teknisk och litterär brytningstid.
I hans författarstall skulle snart tidens riktigt stora namn finnas, från August Strindberg – som han personligen ska ha ogillat djupt, men alltid ställt upp för – till storsäljarna Viktor Rydberg och Zacharias Topelius, vars Fältskärns berättelser blev en succé för förlaget.
Bonniers är det stora förlagsnamnet i Sverige, men minst lika tungt väger det på tidningssidan med Dagens Nyheter som flaggskepp, kvällstidningen Expressen, affärstidningen Dagens industri och Sydsveriges största avis Sydsvenskan – Per T Ohlssons och för den delen också min arbetsgivare – och numera också merparten av lokalpressen i landet.
En ankdamm större än den finlandssvenska, men likafullt en ankdamm. Så låt det vara sagt först som sist: Per T Ohlsson har skrivit en bok om den stora publicistiska släkten med huvudpersonens namne som redaktör, fri tillgång till familjens arkiv och Bonniers som förlag. Och han är anställd vid en av Bonniers stora tidningar.
❞ Förläggarens tid – med liberalisering, fler möjligheter för judar i att tjäna sitt levebröd, men också vidrig antisemitism – beskrivs väl. Men själv förblir han fjär.
Märklig omständighet
Göteborgs-Posten, en av de stora och anrika svenska tidningarna, förknippas med familjen Hjörne. "Mindre känt är att den grundades av en Bonnier", skriver Ohlsson. Tidningen, som skulle vara "liberal, lagom sansad", behövde en redaktör och Albert Bonnier föreslog sin vän Rudolf Wall, som tackade nej. Sex år senare, 1864, startade Wall i stället
Dagens Nyheter, med Albert Bonniers assistans.
"Det är en märklig omständighet i svensk presshistoria: Sveriges i dag största morgontidning hade kanske aldrig uppstått om grundaren i stället, på Albert Bonniers inrådan, hade blivit chefredaktör för den näst största", konstaterar Ohlsson.
Bäst som sker, sägs det, och ibland stämmer detta. Dagens Nyheter är en viktig tidning i dagens Sverige, men självklart är också att storstäder som Göteborg och Malmö behöver sin egen starka röst. Liksom mindre orter; lokalpressen är en oundgänglig del av demokratin. Också här tar Bonniers ansvar i dag, men precis som på Alberts tid på affärsmässig grund.
Judisk familj
Bonniers är en judisk familj, men i vuxen ålder hade Albert Bonnier "en ganska avslappad inställning till denna bakgrund" och atmosfären krig honom beskrivs som sekulär och liberal. Utan att förneka sin judiska tillhörighet ville han uppfattas och accepteras som svensk. Vilket borde ha varit självklart då och vara självklart i dag – men dessvärre är antisemitismen stark.
Per T Ohlsson lyfter fram många namnkunniga judar, "den judiska överrepresentationen på kulturens och bildningens område", och påminner om bakgrunden i tidens restriktioner. En lång rad yrken var stängda för judarna. Då var det naturligt att söka sig till friare verksamheter inom handel, finanser och kultur.
Många blev framgångsrika och det skapades ett högborgerligt toppskikt bland judarna; "en driftig bokförläggare med ståtlig bostad på Norrmalm, hörde i allra högsta grad till denna kategori".
När Albert Bonnier avled år 1900 utgjorde judarna 0,076 procent av den svenska befolkningen. Men judehatet levde och nya "vetenskapliga" tankegångar skulle snart "få fasansfulla konsekvenser för det kontinentala och judiskdominerade kulturarv som Albert och hans bröder var sprungna ur", noterar Per T Ohlsson – och menar att de genom sin verksamhet i ett fredat Sverige bidrog till räddningen av detta arv.
Det kan vara komplicerat när ett förlag vill hylla sin grundare med en bok. Den måste ju vara bra, men får den vara kontroversiell? Om inte, blir den tråkig?
Förläggarens tid – med liberalisering, fler möjligheter för judar i att tjäna sitt levebröd, men också vidrig antisemitism – beskrivs väl. Men själv förblir han fjär.
Albert Bonnier och hans tid är ett präktigt praktverk. Vacker, detaljrik och – utifrån min kännedom om författaren – korrekt till minsta kommatecken. Men huvudpersonen ska ju ha varit modig och modern, djärv och driftig; "den gamle rabulisten" kallas han rentav här. Jag undrar vilken bok han själv hade beställt.