Experimentet fortsätter

”Det viktigaste för närvarande är nog att bearbeta det som hänt tillsammans med barnen, fånga upp de barn och unga som haft och har det svårt, och erbjuda dem stöd.”

Rädda Barnen gjorde i april i år en enkät som besvarades av över tretusen 13–18-åringar från olika delar av Finland. I år fokuserade enkäten på livet under undantagssituationen. Över hälften uppgav att de kände sig ensammare än tidigare, och en tredjedel upplevde att det var mera gräl i familjen. Många uppgav att de mådde psykiskt dåligt och hela 75 procent upplevde att det blivit svårare att klara av skolarbetet. Barn och unga uttryckte också oro över att de inte kunde söka hjälp, till exempel sova över hos en kompis då det krisade till sig hemma.

Den här våren har varit tung för en stor del av barn och unga, och särskilt för dem som lever i utsatta förhållanden. Och då vet vi inte mycket om de minsta barnen. Det vi vet är att barnskyddsanmälningarna minskat, vilket inte är goda nyheter. Vi vet att polisen har haft flera utryckningar gällande familjevåld än normalt, och att skilsmässoansökningarna ökat. Långtidssjuka barn har uteblivit från regelbundna hälsogranskningar. Barn har inte fått sina livsviktiga vaccinationer.

Nu när barn och unga återvänder till daghem och skolor är det lätt hänt att man som lärare tänker att det viktigaste är att ta igen förlorad tid och inhämta så mycket kunskap som möjligt. Men det viktigaste för närvarande är nog att bearbeta det som hänt tillsammans med barnen, fånga upp de barn och unga som haft och har det svårt, och erbjuda dem stöd. Det är viktigt att visa intresse för hur barn och unga tänker kring pandemin och vad som är viktigt för dem just nu.

Det här världsomfattande oplanerade och oönskade experimentet – enligt Unesco gäller det 1,5 miljarder läropliktiga från 188 länder runtom i världen – har visat på betydelsen av det självklara, att gå i skola. Betydelsen av rummet, gruppen, läraren. Av att chilla med kompisarna. Att möta en trygg vuxen. För många barn och unga är dagis och skola en trygg punkt i tillvaron, kanske den enda.

Experimentet fortsätter, men nu kunde det komma in element av planering. Skolan som rum kunde användas bättre. Under delar av sommarlovet kan det serveras lunch och ordnas verksamhet i skolans lokaler och omgivningar, i samarbete mellan olika aktörer. Många barn är utan regelbundna varma mål och organiserad verksamhet stora delar av sommaren, och det finns ingen orsak till att det ska vara så.

Inför kommande kriser behöver vi stärka hållbarhetspedagogiken inom daghem och skolor. En hållbarhetspedagogik som omfattar ekologisk, social, kulturell och ekonomisk hållbarhet, och hur allt hänger ihop.

En hållbarhetspedagogik som stöder barns och ungas förmåga till empati och till omsorg om naturen och andra människor. Vi behöver också stärka kapaciteten hos barn och unga att hantera det osäkra, och deras förmåga att stödja sin egen hälsa och utveckling. Vi kan inte lova dem att detta inte händer igen. Det finns inte svar på alla frågor. Men vi kan ge dem redskap att hantera det oväntade och att påverka sin framtid.

Tidigare i maj twittrade tv-profilen Peter Nyman att hans fru bett honom köpa tamponger och bindor. Han skrev att han leende svarat att där går gränsen. Nu frågade han twitterpubliken om han är så barnslig i sin ståndpunkt som hustrun påstår.

Peter Nyman är en kändis med nästan 12 000 följare och det hela tog fart. Skämtar du, frågade flera. ”Nyman är visst en Oldman”, löd en kommentar. Och han uppmanades också till den förhoppningsvis rätt självklara åtgärden: gå till affären!

Fast nej, uppenbarligen är det ju inte den naturligaste sak i världen för alla att köpa bindor och tamponger.

Därför undslapp jag mig ett äntligen när Nymans tweet snappades upp av Kvinnosaksförbundet Unionen och dess ordförande Fatim Diarra – och användes i en kampanj som förhoppningsvis tagit oss åtminstone några steg framåt.

”Låt oss tillsammans minska på den skam som förknippad med mens”, lät uppmaningen som många följde. Hashtaggen #puhutaanmenkoista”, tala om mens, fick genomslag.

Under den kan vi ta del av berättelser om den första mensen, om mensvärk, om menopaus, om endometrios och om kulturella och religiösa aspekter på mens. Vi kan läsa om transkvinnors erfarenhet av att inte ha mens, om transmän som har det och vi kan utbyta kunskap om hur det är att ha mens i militären, om menslitteratur och om mensskydd.

Glädjande nog deltar flera män i diskussionen. Det blir klart att vissa pappor upplever det som svårt att prata om mens med sina barn. Förvånande och lite sorgligt kanske, men det goda är att de vågar fråga om råd och får svar. En tweet lyder också att en av de finaste aspekterna är de fäder som meddelar att de nu förstår sina tonårsflickor bättre, och sitt eget ansvar som föräldrar.

Vissa reaktioner är ändå beklämmande. Jag läser att uppropet ska var en konspiration ingångsatt av kvinnor och att ingen är intresserad av ”kärringars åkommor”.

Det får mig att associera till den diskussion som tidvis har förts intensivt i Sverige om det som kallas ”menskonst”. Det är ett uttryck som enligt en artikel i Språktidningen närmast börjat användas som ett skällsord. Det i sig säger något om inställningen till den kvinnliga månatliga blödningen.

Ett exempel är Liv Strömquists serie i Stockholms tunnelbana för några år sedan – svartvita bilder på kvinnor med lite rött blod som läckt mellan benen och som många tydligen upplevde som ytterst provocerande.

Det var för övrigt Strömquist som med sitt sommarprat 2013 startade en våg med böcker och projekt med syftet att avdramatisera mens, också i Svenskfinland.

I Sverige talar den feministiska organisationen Mensen för menscertifiering av arbetsplatser. Av somliga avfärdat som strunt, men den grundläggande checklistan kunde vi alla ha nytta av att gå igenom. Punkterna är bland annat: finns det tid att gå på toaletten, erbjuds mensskydd, anses det okej att stanna hemma vid mensvärk?

På den internationella mensdagen i dag, den 28 maj, vill jag framför allt uppmärksamma de flickor och kvinnor världen över vars liv kraftigt begränsas av menstruation – för att de saknar mensskydd eller för att traditioner gör att de till exempel inte kan ta sig till skolan då. För att inte tala om hur besvärligt och sårbart det är att ha mens när man är på flykt.

Fortfarande är mens på många håll ett tabu, långt borta men också nära. Sucken när jag läste tv-profilens Twitterfråga väljer jag, liksom Fatim Diarra, att omvandla till ett tack: Tydligt är att vi fortsatt behöver tala om mens. Nyman mildrade också senare sin kommentar.

Allra helst önskar jag ändå att det kunde bli som förlagsredaktören Antti Arnkil så träffande skriver på Twitter: ”Tänk om mens inte skulle vara vare sig skam eller fest utan mens.”

”Sucken när jag läste tv-profilens Twitterfråga väljer jag, liksom Fatim Diarra, att omvandla till ett tack: Tydligt är att vi fortsatt behöver tala om mens.”

ANNA SVARTSTRöM

reporter