Risk för det digitalas monopol?
Skidskolan i Kyrkslätt har inte gett upp trots att det inte funnits snö överhuvudtaget i vinter. Inget av barnen har klagat.
SAMHÄLLE Den digitala klyftan har varit aktuell, ett återkommande diskussionsämne en längre tid. Siffror över hur många som inte hänger med presenteras lika ofta som partigallupar. Vanligtvis understryks också att det nog inte är bara äldre medborgare som har svårt med datorer, smarttelefoner, nätbruk, programvaror etcetera. Allt det här – den digitala klyftan – är väldigt självklara saker för den som ids höja blicken över den egna rutan.
Tillgänglighet är ett fint ideal, som hör till i olika former av planering; av städer, byggnader, hälsovård, verksamheter och trafik. De digitala tjänsternas positiva sida är förstås att de ökar tillgänglighet, övervinner tid och rum.
Men den ena tillgänglighetslösningen borde inte få vara den andras undergång.
Tyvärr verkar det som om både samhälle och privata sektorer skulle vara på väg att slänga ut barn med badvatten; svårt att säga om de medvetet vill driva det därhän, drivs till det eller bara är på drift utan kompass.
Tillgänglighet betyder väl att människa som människa, varje enskild medborgare kan delta. Är inbjuden till möte och fest.
Valmöjligheter, alternativa lösningar, mångkulturalism, pluralism, multisysslande – existerar en uppsjö av begrepp som är positivt laddade (åtminstone ofta och i otaliga sammanhang).
Finlands forna statsminister Juha Sipilä brukade svamla om det digitala hoppet. Själv önskar jag att det samhälle vi tillsvidare lever i kan bevara sin öppenhet och mångsidighet. Det bör finnas alternativ till digitala tjänster, alternativ som är tillgängliga.
Även om digital service är bekväm (då den behagar fungera) kan vi inte tvinga igenom en monokultur, tänka oss ett samhälle som bara fungerar digitalt. Det låter som någon mytisk ”ättestupa” eller diktatorisk förvisning till någon sorts ”Sibirien”. Mao Zedongs ”det stora språnget”. Hur uppbyggande förebild är det?
Inom min egen bransch, de allmänna biblioteken, är man duktig på att skynda till, som en räddare i nöden. Och jag håller med, vi på bibliotek ska ställa upp och hjälpa både medborgare och myndigheter (helt i Finlands bibliotekslags anda). Det gör vi också, i möten med enskilda medborgare över disk, mellan hyllor, via
Det bör finnas alternativ till digitala tjänster, alternativ som är tillgängliga.
kliniker och evenemang där medborgare får råd och handledning i digitala frågor inklusive användning av apparatur. (Världen har förändrats, själv har jag i alla fall inte hört att man på bibliotek under förra århundradet skulle ha varit tvungen att först lära vuxna människor läsa, skriva innan man kunde ge råd.)
Som bibliotekarie – och tilllika som medborgare, glad, nöjd skattebetalare – väntar jag mig att Finlands allmänna bibliotek hjälper, jo, men inte stjälper, nej.
Den väldigt tydliga (till och med överdrivet tydliga) signalen bör vara, att bibliotek också i fortsättningen stöder i digitala frågor; men att allmänna bibliotek samtidigt verkar för ett tillgängligt, mångdimensionellt samhälle med möjlighet att leva utan samt utanför digitala tjänster.
Jag vill hoppas att min bransch inte börjar springa den digitala diktaturens ärenden. Kanske litet drastiskt sagt, men om jag nu får klä min oro i ord.
– Vi kör med Klaebostil i uppförsbacken!
Jasmina Glad-Schrevens instruktioner ser ut att gå hem. Barnen springer utför backen med stavarna tätt intill kroppen, lutar i kurvan och springer med stavarna upp tillbaka till startpunkten.
Det duggregnar. Gatlyktornas ljus får den våta asfalten att glänsa på vägen invid. Marken är brun.
Snön lyser med sin frånvaro. Men det ser inte ut att dämpa ivern hos barnen.
– Det är roligt att springa backe. Men det tar på krafterna, pustar Valter Åström.
Vet ni vem Klaebo är? Han är ju bra på att springa med skidorna.
– Nä. Farfar kallade det att skida kråka, säger Filip Åström.
Ingen har klagat
Kirkkonummen Hiihtoseura har ordnat skidskola hela vintern – trots att det inte funnits snö. Men det har egentligen inte varit ett problem. Varje måndag har ungefär femton barn deltagit i skidskolan i Veikkola.
– Vi hade förstås hoppats på en likadan vinter som förra året, men det gör ju inget. Barnen har inte klagat, säger Jasmin Glad-Schreven medan barnen avslutar med att leka med en av de andra ledarna.
– Det är trist att det inte finns snö. Men det är inte ett problem som en sjuåring ska behöva lösa. Vi har inte fokuserat på om det finns snö eller inte, vi har tränat hårt, haft roligt och gjort olika övningar.
Konstsnö
Barnen har fått springa med stavarna, springa backe och göra olika teknikövningar. Det påminner faktiskt en hel del om vanlig sommarträning för en skidåkare.
– Det kan vara bra att se att idoler som Iivo inte bara åker skidor hela dagen, utan också tränar en hel del annat. Det är viktigt att träna mångsidigt, säger Glad-Schreven.
Ett par gånger i vinter har skidskolan besökt skidhallen i Stensböle eller konstslingan i Oitans. Då har barnen fått tillämpa sina kunskaper i praktiken.
– Det är viktigt att få sätta ihop
Det är trist att det inte finns snö. Men det är inte ett problem som en sjuåring ska behöva lösa. Vi har inte fokuserat på om det finns snö eller inte, vi har tränat hårt, haft roligt och gjort olika övningar. Jasmin Glad-Schreven
det vi gjort här med att åka skidor på snö. Men vi har inte saknat snön.
Rönnbär och snö
Valter och Filip Åström berättar att de också varit i Alperna i vinter för att åka skidor. Men skidskolan har varit rolig också utan snö.
– Det är en mystisk vinter. Det har varit himla mycket rönnbär, men ingen snö, funderar Filip Åström.
Det sägs att om det finns mycket rönnbär blir det en snörik vinter. Men den teorin har blivit ifrågasatt i vinter.
– Eller månne det är tvärtom, säger Filip Åström.
De har varit med i skidskolan ända sedan starten. Deras pappa brukar också vara med ibland.
– Det har varit jätteroligt. Det har verkligen satt fart på mig, säger Valter Åström.
Mångsidig träning
Som ni kanske kunde räkna ut handlar skidskolan mindre om skidor och mer om att röra på sig. En investering i framtiden.
– Det är roligt att se hur barnen blivit bättre på allting. De hoppar bättre, springer bättre och orkar springa mera. I synnerhet de som inte rört på sig så mycket förut, säger Jasmin Glad-Schreven.
– Barn borde träna mångsidigt och inte bara fokusera på en idrottsgren. I den här åldern är det bra att träna lite styrka, snabbhet och balans. Det kanske inte alltid är det som de vill göra, men det skiter jag i, säger hon med ett skratt.
Olika grenar
I många idrottsgrenar förutsätter klubbarna att barnen förbinder sig vid fyra fem träningspass i veckan. Redan innan de fyllt tolv. Då har de ganska lite tid att träna någonting annat.
– Jag låter inte mina barn spela fotboll eller ishockey, för barn i den åldern ska inte träna bara en sport så många gånger i veckan. Min mamma tvingade mig att träna allt möjligt, balett, friidrott, simning. Det gav en jättebra grund, säger GladSchreven.
– Jag tror Finland skulle vara mycket bättre också i fotboll om barnen fick träna mer mångsidigt.
Kostnadsfritt
Skidskolan kostar ingenting för deltagarna. Glad-Schreven har några extra par skidstavar i sin bil ifall någon skulle behöva. Utrustning ska inte heller utgöra något hinder för att vara med.
– Det är ett problem med all idrott att det är så dyrt. Idrott ska vara till för alla barn, säger Glad-Schreven.
– Jag ser ofta barn som fått dyr utrustning av sina föräldrar, men som inte behärskar grundläggande teknik. Vi lär oss grundteknik, att våga ha vikten på ena skidan, att våga glida.
Terränglöpning
– Tänk om vi gett upp och slutat med skidskolan efter jul? Då hade barnen inte alls haft någon kontakt med skidåkning under hela vintern, säger Glad-Schreven.
Nästa höst kanske det blir mindre rönnbär. Och mera snö under vintern. Men snön är av allt att döma inte en nödvändighet.
– Det har varit roligt att röra på sig en massa, säger Filip Åström.
Skidskolan fortsätter till slutet av mars trots virusoron. Därefter kanske det blir terränglöpning i stället. Utsikterna för att det ska komma snö mera i år är ganska dåliga.