Suverän klanglig bro till Bulgarien
Musikaliska möten som fått mogna i lugn och ro är en glädje. Emmi Kujanpää sammanför finländska folkmusikelement med bulgarisk sång och resultatet är suveränt.
Ute i världen är det många som förlorat sitt hjärta till den bulgariska sången och framför allt till damkören Le Mystère des Voix Bulgares, som slog igenom med dunder och brak på 1980-talet. I Finland föll folkmusikern Emmi Kujanpää och nöjde sig inte med att bara njuta av musiken – hon beslöt sig att själv fördjupa sig grundligt i den.
Kombinationen mellan finländsk folkmusik och bulgarisk mångstämmig sång har tagit gott om tid på sig att växa fram. Kujanpää experimenterade med kombinationen i sångensemblen Finno-Balkan Voices, som var aktiv på 2010-talet och själv var jag överförtjust i hennes trio Celenka med Jarkko Niemelä och Eero
Grundström. Deras debutalbum 2015 kombinerade de två musikkulturerna men i en mer spelmansaktig anda.
Mogen helhet
Den röda tråden i Kujanpääs musikaliska profil har alltså tagit gott om tid på sig att mogna – soloskivan Nani är inget hastverk. Här kombineras tongångar bekanta från de båda tidigare ensemblerna, den röda tråden är klar men samtidigt är helheten omväxlande.
Den skärande bulgariska körklangen finns med på de flesta spår och Le Mystère des Voix Bulgares Academy visar vad de går för. Academygruppen förbereder sångare för elittruppen och klangen är aningen mer ungdomlig, men kvaliteten går minsann inte av för hackor. Kören får gott om plats men Emmi Kujanpää uppträder också som solist med dem. Som sångare har hon anammat stilen mycket väl, samtidigt som hon bejakar sin egen röst, sin nordiskt ljusa grundklang.
Lite inlånade element från finsk, ingermanländsk och bulgarisk folkmusik finns med, annars är all text och musik skriven av Kujanpää själv. Hon blandar lite ålderdomlig finska med bulgariska, det känns hur naturligt som helst. Steget från runosångsmåttet till de bulgariska rytmerna är heller inte långt. Celenkagänget bjuder på valsstämning som känns helt bekant, utom att rytmerna ligger långt från bekant tretakt. Men också de mer krävande taktarterna är alltid inbyggda i melodifraserna, vilket gör dem lätta att ta in. Dialogen mellan sången och Jarkko Niemeläs trumpet är skön, medan kombinationen med Sauli Heikkiläs strupsång är intressant men känns ändå lite mer som ett lösryckt experiment.
Kantelen fascinerar
Sist men inte minst: kantelen, Emmi Kujanpääs huvudinstrument, används skickligt. Den drömmande, klocklika klangen fungerar som lyrisk motvikt till den skärande mångstämmigheten. Som helhet är skivan en harmonisk helhet och jag känner mig tacksam över att också den här världsmusikådran finns, att inte allting som ges ut är dansant, groovig rytmmusik. Det finns plats för många sorters musik i vår värld, och de bulgariska rösterna charmar fortfarande, samtidigt som det finns något trösterikt inbyggt i musiken.
Jag känner mig tacksam över att också den här världsmusikådran finns, att inte allting som ges ut är dansant, groovig rytmmusik.
I den fyndigt upplagda konsertserien pejlas Beethovens pianosonater mot valda kammarmusikverk. Söndagens premiärkonsert med tidiga verk gav mycket att tugga på.
Beethoven – Wiens erövrare
Paavali Jumppanen, piano, stråktrion Meta 3. Beethoven. Riddarhuset 2.2.
Beethovenåret är i full gång och pianisten Paavali Jumppanen gör i år en betydande insats för att exponera en tonsättare som han under det senaste decenniet satt ner mycket tid och energi på att lära sig om, förstå och bemästra.
Jumppanens konsertserie följer tonsättarens utveckling i stort sett kronologiskt under åtta konserter med småfyndiga rubriker som Den otyglade lärlingen, Den intagande virtuosen, Lyrikern, Motangrepp mot upplysningen och Testamentet.
Serien kan ses som ett sätt för Jumppanen att ta till vara och bygga på det enorma arbete som han gjorde med inspelningen av Beethovens samtliga pianosonater för Ondine för några år sedan. Men trots att de 32 sonaterna allena kunde ha upptagit åtta konserter, har han gått in för ett annat koncept.
Av pianosonaterna hörs blott hälften (inklusive alla favoriter) och i stället för att betrakta pianomusiken separat från kammarmusiken ses den förra som en del av den senare när sonaterna presenteras sida vid sida med solosånger, violin- och cellosonater, stråk- och pianotrior, stråkkvartetter och blåskvintetter.
Resultatet är ett rätt unikt upplägg, också internationellt, och trots att man i marknadsföringen hemfaller till den gamla vanan att måla upp Beethovens liv som en teleologisk och logisk utveckling på väg mot det ultimata tillståndet som tonsättargeni – jag väntar på en förnyelse av språket – står det klart att jubileumssatsningen, med samma pianist men varierande gästmusiker, kastar värdefullt ljus på tonsättarens hela kammarmusikproduktion.
Svåra avväganden
Den första konserten i serien, Wiens erövrare, inleddes med ett av Beethovens många på sin tid uppseendeväckande verk, Pathetique opus 13. Det patetiska syftar på stora känslor, eventuellt med inslag av fumlande i närliggande tonarter och hjärtskärande intervaller och harmonier, som Paavali Jumppanen förtjänstfullt förklarar i programbladstexten med hänvisning till Jean-Jacques
Rousseaus musiklexikon från 1768.
Det är egentligen bara det inledande gravepartiet som i mitt tycke är riktigt berörande i första satsen, medan musiken annars till stora delar liknar ett racerlopp där det är lätt att berusas av de virtuosa virvlarna. Inledningen med de ödesmättade ackorden är samtidigt föremål för de svåraste rytmiska avvägandena – skall man ta tid på sig eller stanna upp? Inledningen är kanske sonatens svåraste bit och blev minst tillfredsställande. Adagiosatsen, ett välkänt örhänge, spelades rätt snabbt, som om Jumppanen ville undvika all sentimentalitet. Snabbt spelades också det avslutande rondot, som blev högst livfullt och absolut inte avstannat.
Sonat med livsglädje
Livsglädje präglade D-duralstret ur sonatopuset 10. Den övergripande tonen är optimistisk och hoppfull, och stämningen avbryts bara för korta ögonblick då tonsättaren liksom gläntar på dörren till en värld på andra sidan. Mest fascinerande är kanske finalen med sin upprepade frågeställning.
Beethoven låter i hög grad haydnsk i stråktrion opus 9 nummer 2 med sina klassiska former. Minna Pensola, Atte Kilpeläinen och Tomas Djupsjöbacka musicerade som brukligt ytterst levande och trion gav, några inexaktheter till trots, ett överlag angenämt intryck.
Ett pikant drag i programmet var Stråktrions och D-dursonatens dedikationer till ett äkta par, greven och grevinnan Browne-Camus. Ett annat drag var tre finalsatser i rondo allegro-form.
Stilistisk kontrast
Paavali Jumppanen spelade på Tuija Hakkilas fortepiano, byggt av Philip Belt 1977. Det är modellerat efter ett dito, byggt av Anton Walter 1782, som användes av Mozart. För gemene lyssnare bjöd instrumentet troligen på en fascinerande resa där förtecknen definierades av instrumentets mjukare klang och intimiteten som det begränsade dynamiska omfånget medför.
Premiärkonserten ordnades i samarbete med Helsingfors barockorkester, vilket torde ha bidragit till den goda publiktillströmningen. Det var troligtvis ett bra tag sedan man senast hörde musicerande på stålsträngar i barockorkesterns serie.
I serien ges fyra konserter under våren och fyra på hösten på Riddarhuset. Nästa konsert äger rum den 23 februari.