Kan Ryssland falla sönder?
Även om boken är rätt ojämn, erbjuder den några nya infallsvinklar utöver redogörelsen för Sovjetunionens sista tider och olika incidenter i det nya Ryssland. Jeltsins och Medvedevs politik resulterade i ett system som imiterade reformer medan man fortsat
Bokens titel är lovande: Kommer den att ge ett entydigt svar på frågan om Ryssland verkligen hotas av sönderfall? Jag måste ändå göra läsaren besviken. Författaren presenterar enligt min mening inga avgörande bevis för detta och knappast kan heller någon annan, expert eller journalist, politiker eller ekonom, komma med ett bestämt svar.
Ur finländsk synvinkel är frågan nog så brännande. Politiskt kaos eller samhällsupplösning i vårt stora grannland skulle självfallet ha konsekvenser för oss. Förutsägbarhet och stabilitet är det som vår statsledning hoppas på medan ett regimskifte i Kreml skulle medföra problem av oväntade och oönskade slag.
Arto Luukkanen, docent och lektor vid Helsingfors universitet med Ryssland och Östeuropa som specialitet, är känd för sina starka och kritiska synpunkter, inte minst på finländsk Rysslandsforskning. Även i denna bok ingår en uppgörelse med det han kallar den finländska ”näverridån” (tuohiesirippu). Han går tillbaka till början av millenniet då Helsingin Sanomats ledning strök Vladimir Putin medhårs. Han menar att det berodde på Erkko-sfärens affärsintressen. Koncernen köpte flera ryska tidningar och publikationer, en investering man måste överge 2014 när duman lagstiftade om begränsningar av utländskt ägande.
Luukkanen publicerade redan 2001 en monografi med titeln Hajoaako Venäjä? (Faller Ryssland sönder?). Då betecknade han landet som en ”sekurokrati”, ett KGB-styrt land. Han fick veta hut av Helsingin Sanomats Rysslandskännare: Alltför pessimistiskt och konspiratoriskt, skrattretande, med osakliga slängar mot Putin, ledaren som vill ha reformer och avspänning.
Förlamande
Inte helt utan orsak anser sig Luukkanen ha fått rätt. I årets bok redovisar han ingående för Rysslands väg mot en allt mera omfattande och fördjupad ”sekurokrati”. Statens ryggrad och operativa arm utgörs av underrättelsetjänsten, FSB och dess olika avläggare. I ekonomin är kontroll viktigare än ägande, statsbolagen viktigare än privatföretagsamheten, kontinuitet viktigare än reformer.
Luukkanen motiverar sin spådom om det sönderfallande landet med hänvisning till den förlamande effekt ”sekurokratin” har på hela samhället. Den förhindrar verkliga reformer inom ekonomin, den tillåter inte risktagningar på stabilitetens bekostnad. Utan reformer är systemet dömt att kollapsa, anser Luukkanen.
Trots att Rysslands ledande ekonomer gång på gång kritiserar landets ensidiga beroende av energitillgångarna, blir försöken att modernisera slag i luften. Etablissemanget inom underrättelseväsendet har så starka egna intressen i den kleptokrati som de facto råder och som skapar stora förmögenheter åt systemets bevarare.
Men Putin & co har väl lyckats samla alla maktens tyglar till Kreml? Medierna är (nästan) helt statsstyrda, valen är regisserade och säkerhetsapparaten har byggts ut. Oppositionen är chanslös och finns mest i Moskva, isolerad från folket som gillar Putins brutala charm – så heter det. Putins ”vertikal” fungerar.
Till detta invänder Luukkanen att Putin mist en del sympatier genom försöken till pensionsreform. Det finns oro i provinserna, ekonomin hostar, rubelns köpkraft försvagas och oppositionen har några ljusstarka ledare, även om deras föregångare röjts ur vägen.
Krimannekteringen gjorde Putin rekordpopulär, men det har inte hållit i sig och den slitsamma Ukrainakonflikten drar ut på tiden. Framgångarna i Syrien borde kompensera, men hur länge räcker de?
Just nu ser nog inte ryssen i gemen något realistiskt alternativ till Putin som ännu har flera år på sig att planera sin framtid: Tronföljd eller en ny rockad som ger tilläggstid? Att Medvedev skulle återvända är knappast troligt. ”Sekurokraterna” ser nog med förakt på hans reformförsök som ju snabbt lades på hyllan efter hans inhopp som president.
Två scenarier
Luukkanen sammanfattar med två möjliga och i sig rätt okontroversiella scenarier.
I den positiva framtidsbilden sluter Ryssland fred med Ukraina (tecken på det finns) i kompromissens tecken. Vissa sanktioner skulle avlyftas och ekonomin skulle kanske förbättras. Kampen mot korruptionen kunde tvinga ”sekurokraterna” på reträtt och oppositionen skulle få en liten skiva av makten genom val. Något egentligt närmande till väst skulle inte ske, men nog en normalisering av förbindelserna när Rysslands egna intressen kräver det. Han nämner inte hur Krimfrågans påfrestning på relationerna skulle regleras.
I den negativa framtidsbilden intensifieras demonstrationerna vilket leder till att ”sekurokratin” tar till allt hårdare metoder. Ett slags nystalinism ser dagens ljus med ökad repression mot oliktänkande. Kina utgör en modell och blir Rysslands främsta bundsförvant, medan landets grannstater får känna av betydligt kallare vindar. Ekonomin stagnerar, fattigdomen tilltar och samhällskohesionen minskar. Med andra ord, sammanbrott och sönderfall skulle bli slutresultatet.
KGB och perestrojkan
I ett nära nog separat avsnitt av boken redogör författaren för sina upptäckter i KGB:s arkiv i Kiev som varit öppna för forskare en tid. Han inleder med att berätta hur han begick en match med ledningen för vårt Nationalarkiv vilken var ovillig att skriva ett intyg på att Luukkanen är en seriös forskare. Som orsak angavs bland annat att forskningen i KGBarkivet kunde försvåra samarbetet med de ryska arkiven. – Ett klart bevis för fortsatt undfallenhet, anser han.
Det har naturligtvis sitt intresse att läsa hur KGB-rapporterna i Kiev återspeglar perestrojkan och de nya vindarna före och efter 1990. Men något avgörande nytt är svårt att filtrera fram. Säkerhetstjänsten fick lov att konstatera hur lojala kommunister blev ukrainska nationalister och den fick själv motvilligt lov att anpassa sig och till slut stänga, för att återuppstå i en ukrainsk version. Mest intressant är läsningen av KGB:s interna månadstidskrift, vid namn Sbornik KGB SSSR (märkt ”ytterst hemlig”). Dess sista nummer utkom i augusti 1991.
Även om boken är rätt ojämn, erbjuder den några nya infallsvinklar utöver redogörelsen för Sovjetunionens sista tider och olika incidenter i det nya Ryssland. Jeltsins och Medvedevs politik resulterade i ett system som imiterade reformer medan man fortsatte att leva som förut.
KGB och religionen ges också utrymme, ett ämne som även René Nyberg belyser i en aktuell bok.
En av författarens teser kan ytterligare nämnas: Han anser att det finns en ödesgemenskap mellan Finland och Ukraina. Fred i Ukraina påverkar också det säkerhetspolitiska läget i norr och ger oss större rörelsefrihet, menar han.
Till sist: Förlaget Otava har gett ut boken och kunde ha korrekturläst manuskriptet en extra gång. En del tryckfel och uppenbara felskrivningar stör i någon mån vid läsningen av den annars flyhänta texten.