Drömmen har aldrig varit så här nära

Oktober 1997 på ett dyblött Olympiastadion är ett trauma som fått smått bibliska former i republikens kollektiva idrottsminne.

Självmålet var ett av de dråpligaste i den moderna fotbollens historia och cirka 30 000 frusna och genomsura fotbollsvänner tystnade som genom ett trollslag 46 och en halv minut in i andra halvlek.

Den ungerska kvitteringen var visserligen en käftsmäll men rätt ofta känns det som att den breda massan glömmer bort att en seger den gången ingalunda gett en biljett till VM i Frankrike.

I playoffskedet mötte Ungern sedan Jugoslavien, ett av de absolut bästa landslagen i Europa, och föll med sammanlagt 1–12. Jugoslaverna hade storfräsare som Mihajlovic, Djukic, Djokovic, Savisevic och Mijatovic i sina led då. Osannolikt att Finland hade rått på Jugoslavien. Mot den bakgrunden borde remin mot Ungern inte vara fullt så traumatisk som den blivit.

Drygt tio år tidigare hade Finland i viss mån häng på en plats till VM 1986. Till slut slutade Finland fyra i en stentuff kvalgrupp med England som etta, Nordirland, med bland andra Pat Jennings och Norman Whiteside som de stora stjärnorna, som tvåa och Rumänien, med den oförliknelig Georghe Hagi som maestro, som trea. Finlands stora stjärna i det kvalet var Mika Lipponen, en av landets mer underskattade spelare genom tiderna. Turkiet slutade sist med en poäng och -22 i målskillnad. Bortaförluster mot Rumänien och Nordirland blev ödesdigra för Finland den gången.

Hösten 2007 kom Finland närmare än någonsin tidigare. Roy Hodgson kramade ut allt och lite till som fanns kvar att krama ur den gyllene generationen. I sista matchen hade en trepoängare borta mot Portugal gett en plats i EM 2008. Närmare än ett vindigt skott av Joonas Kolkka och ett inlägg av Roman Eremenko, som touchade en portugis fot i straffområdet innan bollen smet tätt förbi stolpen, kom inte Finland.

Summerar man de tre kvalen är det lätt att konstatera att utgångslägena inte var optimala. Inte i medlet av 1980-talet, inte på 1990-talet och inte heller på 2000-talet.

Då vi skriver 2019 står verkligen inget Ungern, Rumänien eller Portugal i vägen för drömmen. Liechtenstein är rankat 181:a i världen, bakom Sao Tome e Principe och strax före Macao. Lagets största stjärnor heter Nicolas Hasler och Dennis Salanovic, klubbadresser Kansas City respektive FC Thun.

Finland har spelat sig till det här utgångsläget via en metodik och noggrannhet som inte alltid kännetecknat finska fotbollslandslag. Mot den bakgrunden finns det inte riktigt där att Finland inte skulle förvalta det gyllene läget. Tränaren Markku Kanerva, hans stab och spelarna följer samma rutiner som alltid och Kanerva verkar vara utmärkt på att motarbeta allt som yttre press och intern stress heter.

Finns det någon stress verkar spelarna närmaste uppfatta det som något positivt. Eller som andramålvakten Jesse Joronen uttryckte:

– Vi är privilegierade idrottsmän som får chansen att spela en match med dessa insatser.

Inte mycket att tillägga där inte.

”Finland har spelat sig till det här utgångsläget via en metodik och noggrannhet som inte alltid kännetecknat finska fotbollslandslag.”

JONAS VON WENDT reporter