Skrivandet som extremsport, beroende och njutning
”Jag kan väl offra en och annan teveserie för skrivandets skull men inte sömn och framför allt inte umgänget med familj och vänner.”
Visst är hon provocerande, författaren Karin Erlandsson. Hon kan skriva fem böcker på två år, i Alla orden i mig som uttryckligen handlar om skrivandet uppger hon att det blir minst ett par tusen ord om dan, hon väljer texten framför sömn, tv-serier och bjudningar och med uppenbar stolthet berättar hon att det en gång blev 23 000 ord på fyra dar. (Ord som skulle publiceras i bokform alltså för i egenskap av kulturjournalist skriver hon mycket annat samtidigt.)
Skrivandet som extremsport, kan man tycka, skrivandet som beroende, medger hon själv. Men framför allt som njutning: ”Bevisligen finns det massor med författare som tvingar fram varje ord. Jag dansar fram dem. I slutet av en bok är jag ofta så full av energi att jag måste stiga upp och dansa mellan kapitlen.” Den som misstänker att en sådan kvantitet måste innebära att det blir si och så med kvaliteten får tänka om för redan hennes första roman Minkriket nominerades för Nordiska rådets litteraturpris och framgångarna har fortsatt. Och samtidigt – och för mig personligen det mest provocerande av allt – har hon också stenkoll på sin vardag – till den grad att hon klarar av att månadshandla mat.
Men just för att hon är så provocerande blir det intressant att fråga sig vad man känner igen sig i eller håller med om. Jag instämmer till exempel helhjärtat i hennes bryska besked till alla som går omkring och pratar om att skriva en bok att varje ursäkt för att inte börja på är ett svepskäl. Också jag tror att det viktigaste är att börja på. Många mindre erfarna skribenter – exempelvis studerande – föreställer sig att de först ska ha hela texten i huvudet och först sedan börja skriva ner vad de tänkt ut. Men tänkandet sker i skrivandet, skrivandet är en upptäcktsfärd, man vet inte vad man vill säga förrän man börjat säga det och hör hur det låter, och man ska inte vara rädd för att skriva dåligt. En dålig text är alla gånger bättre än ingen text, en dålig text är en utgångspunkt för en bra text. Förutsättningen är att man ska vara beredd att skriva om. Och om. Jag håller med Erlandsson om att man gärna ska skriva varje dag för att hålla texten vid liv men mina ord dansar ingalunda fram så för mig räcker det ofta med ett par hundra. I själva verket skriver jag bäst om jag bara har en timme eller två på mig, tanken att ha hela lediga dagar att ägna skrivandet känns snarast förlamande.
Men framför allt känner jag igen mig när Erlandsson bekänner varför hon driver sig så hårt:
”När som helst kan det ta slut. Det finns inga garantier för att det som pågått ska fortsätta. En morgon kanske jag sätter mig ner framför det tomma dokumentet utan att veta vad jag ska ta mig till.
I denna dödsskuggans dal verkar all kreativitet. Skapandet lever intill skräcken.”
Den skräcken borde ju jag ha långt större anledning att känna än Erlandsson, trettio år äldre som jag är, men faktum är att den snarast har dämpats med tiden. Jag kan väl offra en och annan teveserie för skrivandets skull men inte sömn och framför allt inte umgänget med familj och vänner. Det känns allt viktigare att leva, att vara närvarande i nuet, för den dag jag ligger på mitt yttersta lär det inte vara oskrivna böcker jag ångrar.