De glömmer aldrig dagen då livet vändes upp och ned
Hur känns det att beskylla sig själv för sin egen mammas död? Det vet 29 år gamla Daniel Waller. – Jag minns inte mycket, minnena från olycksdagen består av lösryckta bilder. Men jag minns att jag sitter i bilen och att allt skakar. Hur går man då vidare
Det har gått tio år sedan Daniel Waller och hans mamma körde hemåt till Sibbo från Helsingfors. Bilfärden slutade illa och hans mamma dog. Daniel var 19 år och satt bakom ratten.
Olyckan följer Daniel och hans syster Mikaela så gott som varje dag. – Det är viktigt för alla att prata, säger Daniel.
Det var fredagen den 3 juli 2009. Daniel Waller, då 19 år, hade hämtat sin mamma från Viking Line-terminalen i Helsingfors och körde mot hemmet i Sibbo.
Plötsligt slungades bilen mot mitträcket som gav vika och gick av. Bilen vände 90 grader och gled sidledes en bit tills mitträcket gick rakt genom bilen. Räcket gick in på förarsidan vid Daniels plats och ut på andra sidan där hans mamma HelenaWaller satt.
– Jag har svårt att skilja på verkligheten och drömmar men jag tror att jag direkt förstod att mamma var död.
I det skedet visste resten av familjen fortfarande ingenting om olyckan. Daniels äldre syster Mikaela Waller, då 21 år gammal, hade ridit på morgonen och var på väg till släktens landställe där hela familjen skulle samlas. I radionyheterna hörde hon om en olycka på Borgå motorväg, men misstänkte inte att någon hon känner skulle vara drabbad.
Mikaela anlände till sommarstugan i Korpo när telefonen började ringa. Släktingar frågade om hon var okej men hon förstod inte varför. Hon ringde i panik till sin moster och skrek att hon måste berätta vad som hänt.
– Först visste jag inte vem som hade dött och vem som låg på sjukhus och jag tänkte ”Herregud, vem vill jag hellre att ska dö – Daniel eller mamma?”. Det är en helt galen tanke men den flimrade förbi, säger 31-åriga Mikaela Waller.
Ett djupt och svart hål
Tiden efter olyckan beskriver syskonen som väldigt mörk. Daniel låg nedsövd på Tölö sjukhus i Helsingfors. Han var påverkad av en mängd olika smärtstillande och lugnande mediciner och väcktes bara upp för kortare stunder då han fick besök.
– Jag hade över 40 graders feber. Jag kommer ihåg att jag funderade hur jag ska säga ”jag har hett” med en kropp som inte ville lyda och bara darrade. Jag kunde inte heller tala eftersom jag var kopplad till en andningsmaskin. Det var otroligt frustrerande.
Hela Daniels nedre kropp var krossad men varken han eller hans familj förstod hur illa han var skadad. Läkarna gjorde det som behövdes för att hålla honom vid liv och några veckor efter olyckan var de tvungna att amputera hans vänstra ben.
– Jag tror inte att jag då förstod att mitt ben amputerades men det kom ändå aldrig som en chock. Allt det fysiska kändes inte så farligt. Att mamma dött var så mycket större än det som hänt mig.
Även för Mikaela handlade de första veckorna efter olyckan om att överleva. Livet gick ut på att gråta, vara orolig, åka till sjukhuset, äta och sova. Det kändes som om hon var i ett djupt och svart hål.
– Jag trodde att jag aldrig mera kommer att vara glad, ha roligt och njuta av livet. Fast jag intalade min yngre lillebror William att allt blir bra trodde jag inte själv på det.
Daniel Wallers sätt att överleva var att hålla de negativa känslorna inom sig, men ibland tog känslorna över och då brast det. Första gången det hände var då han förstod att han inte kan gå på sin mammas begravning. En annan gång var när han insåg hur länge han var tvungen att vara på sjukhuset.
– Jag hade på något sätt trott att jag alldeles strax får åka hem.
För Mikaela var det hemskt att se sin bror så ångestfylld och inte kunna hjälpa.
– Daniel vill gärna visa för andra att allt är bra. Han har svårt att vara helt ärlig mot sig själv och andra. Det gör det säkert extra tungt att inse och medge att allt inte är okej, säger Mikaela.
– I början handlade det också om att lätta upp stämningen när kompisar kom på besök. Jag var jätteglad att de var där. Trots mitt tillstånd ville jag att det allt skulle kännas normalt på något sätt. Därför skämtade jag mycket, säger Daniel.
Livet rasade tre år senare
Sakta men säkert återhämtade sig Daniel och blev starkare. Efter ett halvt år fick han åka hem över helger och efter elva månader på sjukhus blev han utskriven lagom till sommaren.
– Jag var 20 år gammal, hade sommarlov och var full av liv. Jag var så glad över att äntligen få umgås med kompisar och inte ligga på sjukhuset.
Daniel mer eller mindre bestämde sig för att gå vidare och inte längre vara ledsen. Han fortsatte att skämta och kunde till exempel dra ner byxorna på fester för att fixa till sin nya protes. Det gjorde han mest för att underhålla kompisarna och än en gång lätta på stämningen.
Han levde livet i tre år innan allt rasade och han en dag förstod att han var djupt deprimerad.
– Det var första gången jag medgav att jag mår psykiskt dåligt. Det var då jag insåg att jag har otroligt mycket obearbetat.
Försöker att inte tänka ”tänk om”
I dag, tio år efter olyckan, känner Daniel Waller precis likadant. Han menar att det inte går att säga hur länge det tar för psykiska sår att läka, men sedan 2013 har han gått hos en psykolog och är på god väg.
En av de många demoner han tampas med är skuldkänslorna. Han var varken trött eller alkoholpåverkad och han körde inte vårdslöst då olyckan skedde.
Polisen kunde aldrig bekräfta olycksorsaken och Waller blev inte dömd för dödsvållande i rätten. Ingen har heller beskyllt honom för det som hände.
– Men det var jag som körde. Jag tror jag kommer få leva med det resten av mitt liv. Jag hoppas bara att jag lär mig att leva med det.
Det som däremot varken Daniel eller Mikaela gör är att spekulera i olika scenarier som kunde ha förhindrat olyckan.
– I början kände jag också skuldkänslor eftersom det egentligen var jag som skulle åka efter mamma. Men då kunde ju något annat ha hänt. Det finns så mycket som kunde ha gått annorlunda men hänt är hänt och det hjälper inte att spekulera, säger Mikaela.
– Jag försökte också i början minnas vad som egentligen hände och ältade en massa, men jag slutade snabbt med det. Man blir galen av att tänka så, säger Daniel. Det är omöjligt att svara på säger syskonen Waller. Men att tala om det skedda har hjälpt mycket.
– Det tog länge innan jag kunde tala om olyckan och mammas död, men sen när jag äntligen gjorde det var stödet av nära och kära väldigt viktigt. Förstås är professionell hjälp också viktigt, men att folk är närvarande är avgörande, säger Mikaela.
I dag har hon inte längre ett stort behov av att tala om det skedda. Hon brukar till exempel inte ta upp det med nya människor. Men på Daniel ser man att han varit med om något. Man ser ärren och protesen vilket automatiskt leder till frågor, betonar hon.
– Det är kanske därför jag försöker vara så öppen som möjligt om olyckan. Ibland skulle det vara skönt att slippa frågorna men för det mesta har jag inget emot att svara på dem, säger Daniel.
För honom har det varit viktigt att helt enkelt klara av vardagen.
– Även på mina sämsta dagar ser jag till att komma i gång med dagen. Att till exempel ta en dusch på morgonen eller att bädda sängen hjälper.
Deprimerad – men glad
I dag tänker syskonen inte längre på olyckan så ofta men saknaden efter deras mamma är fortfarande stor.
– Jag saknar henne varje dag. Jag tänker på hur roligt det skulle vara att kunna ringa till henne och berätta om saker jag varit med om. I dag mår jag bra men jag skulle göra vad som helst för att hon ännu skulle leva, säger Mikaela Waller.
– Samma här. Jag tänker på henne väldigt ofta, säger Daniel.
Daniel Waller är samma glada och positiva person som innan olyckan och då folk frågar säger han att han mår bra. Men han medger att det inte är hela sanningen.
– Jag kan vara glad fast jag är deprimerad. En depression har så många ansikten och i mitt fall handlar det inte om att jag är ledsen. För tillfället jobbar jag mycket med mitt självförtroende och jag försöker fortfarande bli bättre på att våga medge för mig själv och andra att jag inte alltid mår så bra.
Du beskyller dig själv. Tror du att du någonsin kommer att kunna förlåta dig själv? – Det tror jag definitivt, men det kommer inte av sig självt. Jag måste se till att det händer och det kräver mycket arbete. Jag tror inte att jag kommer känna mig tillfreds varje dag men förhoppningsvis kommer jag göra det största delen av tiden.
Jag kan vara glad fast jag är deprimerad. En depression har så många ansikten och i mitt fall handlar det inte om att jag är ledsen.