Anders Wiklöf är herre över sin udde
På Andersudde utanför Mariehamn finns en fin konstsamling, en tennisarena, ett orangeri och ett båthus där svalorna trivs. Men framför allt finns här en färgstark stenrik ägare. – Pengar ger frihet men inte lycka, säger Anders Wiklöf.
En gammal dam och hennes glittrande julgran utövade en oemotståndlig dragningskraft på den tonårige Anders Wiklöf och hans vänner. Efter att ha iakttagit damen en stund från gatan beslöt de sig för att granen skulle ut, det var trots allt tjugondag Knut.
Pojkgänget rusade in till damen, hojtade att julen var slut och hivade ut granen, glittret och de tända ljusen genom det stängda fönstret, trots damens och hennes väninnas protester.
Anders Wiklöf ser aningen skuldmedveten ut när incidenten kommer på tal, närmare 60 år senare.
– Det var ganska kriminellt att kasta ut granen utan att öppna fönstret, medger han, funderar en stund och tillägger sedan:
– Men det var kul att höra ljudet av fönsterglas som splittrades.
Vad skulle du säga om någon stormade in hos dig och slängde ut din julgran, mot din vilja? – Jag skulle bli upprörd och undra vad detta är för glopar som inte har vett i huvudet. Men dagens unga är så fantastiskt snälla, jämfört med hur vilda vi var.
Pengar ger frihet
När Wiklöf tar emot på sitt sommarställe Andersudde jazzar han in i Orangeriet och inleder med att förklara vikten av daglig morgongymnastik. Därefter går han över till att filosofera över pengarnas betydelse.
– Pengar ger frihet men inte lycka. Och pengar ger makt men den som har mycket pengar måste också vara ödmjuk.
Själv har Anders Wiklöf satsat en stor del av sina pengar på en imponerande konstsamling. På Andersudde hänger verk av Helene Schjerfbeck, Ellen Thesleff, Elin Danielson-Gambogi, Carl Larsson, Peter Dahl och Victor Westerholm, bland annat.
Den ståtliga samlingen är också den ett bevis på Anders Wiklöfs drivkraft att ge igen.
En kväll på krogen i Stockholm i slutet av 1980-talet såg Wiklöf en grupp tisslande ”kritstrecksrandiga män”. Han tog reda på vad som pågick och luskade ut att Nils Dardels målning Den döende dandyn skulle säljas på Bukowskis auktion i Stockholm.
Wiklöf hade aldrig hört talas om målningen men hans tävlingsinstinkt vaknade. Han ringde Bukowskis och meddelade sitt intresse men blev avsnoppad.
– De var en dam som ville vara stor på sig. Hon förklarade att intresset var enormt och att det inte passade sig att jag bjöd på konstverket. Jag bad henne ringa upp Ålandsbanken och kolla om jag hade råd att köpa tavlan.
– Efter en stund återkom damen som nu lät helt annorlunda och var hur inställsam som helst. Hon undrade om jag var direktör Wiklöf. Nej, jag är Anders, sade jag och sedan började jag ge bud.
Nils Dardels verk gick Anders Wiklöf förbi. Han bjöd upp till drygt en miljon euro (11,5 miljoner svenska kronor) men sedan gav han upp. I dag är han glad över sitt beslut.
– Då hade jag inte ens sett Den döende dandyn. Men det gjorde jag senare och den tavlan vill jag absolut inte äga!
Någon favorit vill Anders Wiklöf inte utse bland de dryga 260 målningar han äger.
– Alla är favoriter för de är våra efter att det varit tävling om dem. Och jag har aldrig avbrutit en budgivning efter erfarenheten med Nils Dardel.
Att Anders Wiklöf skulle sälja något av sina konstverk ingår inte i hans tankevärld.
– En amerikan trodde att han skulle kunna köpa Ellen Thesleffs målning Eko. Det var så barnsligt att det inte var klokt.
– Jag sa åt honom att det inte finns så mycket pengar i Amerika att han kan köpa min målning.
På tal om Elin Danielson-Gambogis hänförande arbete På hemväg i aftonljus blir Anders Wiklöf extatisk och uppfordrande.
– Titta på flickan som tycker så synd om sin trötta mamma. Det här är konst!
Stolt på stan med mamma
Själv stod Anders Wiklöf sin mamma nära. Modern var blind och hade aldrig sett sin son men brukade försäkra honom att ”Anders, när du talar vet jag hur du ser ut”.
– Jag var så stolt när jag fick gå i armkrok med mamma ute på stan, berättar Wiklöf.
Eftersom modern inte kunde se fick hennes två söner lära sig vikten av ordning och reda och att alla saker alltid stod på sina platser. Vanan sitter i.
– Jag har aldrig slängt mina kläder omkring mig utan hänger alltid upp dem.
Under porträttet av Albert Edelfelts målning Dopfärden står ett inramat fotografi av modern, ett fotografi som Bill Clinton intresserat lade märke till och undrade vem damen kunde vara när han besökte Andersudde i somras.
Modern avled i cancer 1979 och minnet av hennes sista tid i livet utmynnar i ett resonemang om privata vårdbolag och deras ansvar för sina kunder.
Anders Wiklöf är visserligen kapitalist men han är inte en anhängare av en överdriven privatisering.
– Vi ska inte ha privata vårdbolag som enbart drivs i vinstintresse. Däremot behövs seriösa och välskötta bolag som drivs i privat regi och som fokuserar på patientens välbefinnande.
– Vården, skolan och dagvården är våra hörnstenar och det ska staten satsa pengar på.
Har du någonsin övervägt att grunda ett eget vårdbolag? – Nej.
Nej till arvsskatt
Arvet då?
Flera gånger under den här intervjun upprepar Anders Wiklöf att pengar är roligt men inget man får med sig när man dör. Men på tal om vad som ska hända med det arv han lämnar efter sig blir han mera svävande. Han och hustrun Rita Wiklöf är barnlösa.
– Det som händer efter min död är inte mitt problem men jag vill förstås att allt det här ska stå kvar.
– Visst kan man grunda det. Man kan göra vad som helst.
Helt säker är Anders Wiklöf däremot på att han inte gillar arvsskatten.
– Ingen ska behöva betala skatt på något man ärver inom familjen. Det har den som testamenterar något redan en gång betalat skatt på.
– Men om man säljer sitt arv vidare ska man banne mig betala extra mycket i skatt.
Inte särskilt rädd
Ungefär 3 000 personer besöker Andersudde varje år. Betydligt fler är hugade men eftersom Andersudde är ett privathem kan man inte ta emot fler besök. I juli är stället stängt för utomstående för då semestrar Anders och Rita Wiklöf här.
Huset är flera gånger utbyggt men spåren av ett privathem är tydliga.
Utanför Andersudde svallar havet fritt. Den som väljer att ankra sin båt på ön mittemot kan studera husets herre när han spankulerar på sina ägor. De mest hänsynslösa har filmat honom.
Egendomen är övervakad och Anders Wiklöf har ett team som ansvarar för hans säkerhet. Hur rädd är han för till exempel en kidnappning?
– Livet blir inte roligt om jag går och funderar på det hela tiden.
– Men vet du vad, om jag möter 20 killar i en mörk gränd är jag ytterst besviken ifall jag inte har slagit ner dem alla inom två minuter.
Rolf Wasiljeff, som är Anders Wiklöfs säkerhetschef, suckar på tal om säkerhetsaspekten och på tal om Wiklöfs övriga egenheter.
– Anders följer inga regler, säger Wasiljeff.
Bland Anders Wiklöfs övriga särdrag finns ett gammalt beslut att aldrig flyga reguljärt, detta efter att Finnair vägrade välkomna honom ombord när han var en minut försenad till boarding.
I stället flyger Wiklöf alltid privat, kosta vad det kosta vill. Bill Clintons medverkan i födelsedagskonserten den 25 juli blev en succé och de två herrarna blev vänner. Nu har paret Wiklöf en stående inbjudan till Bill och Hillary Clintons hem i New York och Anders Wiklöf har redan tagit reda på hur de ska ta sig över Atlanten utan att anlita ett reguljärt plan.
– Det är hur enkelt som helst. Jag kan flyga privat direkt från Mariehamn till La Guardia. Det kostar en slant men livet handlar om prioriteringar.
Det som händer efter min död är inte mitt problem men jag vill förstås att allt det här ska stå kvar.