Antikommunisten som smygstyrde Finland västerut
Kosmopoliten Hjalmar Procopé, med goda kontakter inom bland annat CIA, arbetade privat för västlig integration i ett läge där Sovjetrelationen bakband Finlands regering. – Han var långt före sin tid, säger Richard Brander som skrivit sin doktorsavhandling om den tidigare utrikesministerns dolda diplomati.
I juli 1944 kände sig toppdiplomaten Hjalmar Procopé, 55, förnedrad. Det tidigare så populära finländska sändebudet tvingades lämna sin tjänst som ambassadör i Washington och kliva ombord på en atlantångare som tog honom tillbaka till Europa.
Orsaken till att USA:s president Franklin D. Roosevelt utvisade Hjalmar Procopé var krigskonstellationen: under fortsättningskriget blev ambassadörens ställning ohållbar då Finland var allierad med USA:s fiende Nazityskland.
Procopé återvände till ett Finland där världskrigets realiteter förändrat utrikespolitiken i grunden. När vapnen tystnat på Karelska näset lade sig Josef Stalins skugga tung över Finland, och nu gällde det att navigera på nya sätt som hela tiden beaktade Sovjetunionens intressen. Det här passade den västligt orienterade Procopé, svuren antikommunist sedan han suttit fängslad hos de röda under inbördeskriget, riktigt illa.
Rytis försvarare
I krigsansvarighetsprocessen fungerade juristen Procopé som ex-president Risto Rytis försvarsadvokat, ett symboliskt viktigt men i praktiken hopplöst uppdrag då det stod klart att Ryti skulle dömas.
Uppdraget bidrog till att göra Procopé till en persona non grata för fortsatta toppjobb inom den nya utrikes- och handelspolitiken, den som skulle kallas Paasikivi-Kekkonenlinjen. Procopé fick dessutom till sin förargelse avslag på sin ansökan om ett nytt finländskt pass.
Procopé sökte sig i stället i frivillig landsflykt till Stockholm, där han huvudsakligen var bosatt fram till sin död 1954. Under återstoden av sitt liv ägnade sig Procopé åt en verksamhet som länge legat honom varmt om hjärtat, att främja Finlands västliga intressen i det fördolda. Med sitt breda nätverk blev den språkkunniga Procopé ett slags inofficiell finländsk kontaktperson för den växande Europarörelsen som banade väg för den Europeiska unionens födsel.
Grå eminens
Det är den här västpolitiska verksamheten forskaren Richard Brander undersöker i sin avhandling i po
litisk historia som bär titeln Finland och den tidiga västintegrationen. Hjalmar J. Procopé och Europarörelsen 1948–1954.
Brander kommer fram till att det fanns en särskild nisch för en person som Procopé under det vådliga decenniet efter kriget. På grund av Sovjetrelationen stod Finland utanför den politiska västintegrationen när det kalla krigets järnridå sänkte sig. Men för en privatperson med goda kontakter fanns möjligheten att inofficiellt och utan publicitet upprätthålla en finländsk förbindelse med Europarörelsen.
– Procopé saknade officiellt mandat, men engagerade sig på områden där han ansåg sig kunna göra nytta för Finland. Han ville bevaka Finlands intressen i den tidiga västeuropeiska integrationen, skriver Brander, som studerat Procopés dagböcker, korrespondens och rapporter.
USA sponsrade västeuropeisk integration efter kriget, i syfte att knyta det besegrade Tyskland närmare sina grannländer och kanske framför allt förhindra en sovjetisk expansion. Här såg Procopé, som var i offside på hemmaplan, ett tillfälle.
– För honom var västeuropeisk integration och antikommunism två sidor av samma mynt. Han åtnjöt förtroende inom Europarörelsens ledning och bland dess amerikanska finansiärer, inklusive underrättelsetjänsten CIA som han samarbetade med, framhåller Brander.
– Hans vision var skapandet av en västeuropeisk federation som Finland i framtiden skulle kunna tillhöra. Han förespråkade en kompromisslös linje gentemot Sovjetunionen och ogillade Paasikivi-Kekkonenlinjen. Samtidigt fanns det ledande finländska politiker, bland dem Urho Kekkonen, som ofta tyckte Procopé gjorde mer skada än nytta.
Pionjär
Brander visar i avhandlingen hur Procopé i både formella och privata sammanhang agerade på sådana områden där det officiella Finland på grund av Sovjetpolitiken inte hade rörelseutrymme. Han blev en spindel i nätet för de inofficiella finländska aktiviteterna för att stödja västlig integration och trygga landets exportintressen.
– Regeringen kunde till exempel inte delta i förberedelserna för grundandet av Europarådet 1949, men det kunde en privatperson. Procopé blev inofficiell lobbyist för Finland och beskrev sig själv som Europarörelsens Finlandsexpert.
Det var viktigt för Procopé att västmakterna inte skulle glömma bort Finland när det europeiska samarbetet fördjupades. Samtidigt sände han dubbla signaler: han framhöll att Finland varken låg bakom järnridån eller kunde agera som ett västland. En gråzon i en allt mer polariserad världspolitik.
Procopé skickade regelbundet
■ konfidentiella rapporter till ledande politiker i Finland om hur den europeiska integrationen framskred, bland annat till statsminister KarlAugust Fagerholm åren 1948–1950.
– Han var långt före sin tid då det gällde att förankra Finland i den krets av länder där landet önskade höra hemma, menar Brander.
Fick rätt
Procopé medverkade också i den europeiska ungdomskampanjen som bidrog till att många finländska ungdomar fick information om integrationsutvecklingen i väst.
– Han blev ett slags ”founding father” för den finländska västintegrationen, säger Brander.
Hjalmar Procopé dog i Helsingfors 1954 i sviterna av en hjärtattack. På sätt och vis skulle historien ge honom rätt flera decennier senare. Europarörelsen som tog form i Haag 1948 ledde till grundandet av Europarådet 1949. Europeiska gemenskaperna som föddes på 1950- och 1960-talen utmynnade 1993 i Europeiska unionen.
– Men Procopés insatser uppmärksammades inte alls när Finland 1989 blev medlem i Europarådet, och inte heller efter att Sovjetunionen gått under och Finland tog sikte på EU-medlemskap, skriver Brander.
Procopés verksamhet belyser framför allt det komplexa förhållandet mellan Finland och den framväxande västintegrationen.
– Att Finland med tur och skicklighet klarade sig förhållandevis helskinnat ur både andra världskriget och kalla kriget betyder inte att allt som Paasikivi och Kekkonen gjorde var rätt, och inte heller att allt som en aktör som Procopé gjorde var ofruktbart, fel och irrelevant, skriver Brander i avhandlingen.
Richard Brander disputerar om Hjalmar Procopé vid Helsingfors universitet i dag. Avhandlingen är tillgänglig på databasen e-thesis.
Hjalmar Procopé blev ett slags ”founding father” för den finländska västintegrationen.
Richard Brander
forskare