Britt Marie gör en Ove

Britt-Marie var här är en En man som heter Ove med kvinnliga förtecken. Där drar den senare filmatiseringen det längre strået, trots Pernilla Augusts rollinsats.

Regi: Tuva Novotny. Manus: Anders Frithiof August, Tuva Novotny, Øystein Karlsen. Foto: Jonas Alarik. I rollerna: Pernilla August, Peter Haber, Mahmut Suvakci, Anders Mossling.

Smaka på rubriken, en travesti på Fredrik Backmans En man som heter Ove. För som det råkar sig är författaren här densamma, låt sen vara att perspektivet är det motsatta, det kvinnliga, folkhemsaktiga.

Säg alltså hej till Britt-Marie Larsson (Pernilla August), 63. Hon är hemmafru sedan fyrtio år tillbaka och trivs med det. Hus och hem, ordning och reda, är hennes grej och det problem som inte löses med lite bikarbonat finns knappast.

Sedan händer det som inte skulle få hända: Kent (Peter Haber), hennes man, drabbas av en hjärtinfarkt. Inte nog med det; när Britt-Marie besöker honom på sjukhuset finns det en annan kvinna vid hans sida, en älskarinna.

Mer än så behövs inte för att BrittMarie ska ta sitt pick och pack. Fast nu är ju kvinnor (eller män för den delen) i den här åldern inga vinnare på arbetsmarknaden, inte efter att i årtionden stått utanför. Det enda arbetsförmedlingen lyckas hosta upp är ett kneg som fritidsledare i Borg, en sketen småstadshåla.

En av Britt-Maries huvudsakliga arbetsuppgifter är att träna det lokala juniorlaget. Och med tanke på att hon, till skillnad från mannen i huset (som har den dåliga smaken att heja på Manchester United, bara en sån sak), har noll koll på fotboll går det inget vidare.

Ove utgår med segern

Det är givetvis svårt att ta till sig Britt-Marie var här utan att samtidigt snegla på En man som heter Ove. Här som där är det fråga om människor som blivit lite grann överflödiga, som fastnat i den till synes trygga vardagslunken.

Till det kommer en lätt tragisk bakgrundshistoria, i det här fallet vådan av att leva i skuggan av en karismatisk storasyster. Sedan går det som det går, att ett ”vad gott det var” (i anslutning till middagen) blir meningen i livet.

Hur som helst kan Britt-Marie var här, signerad skådespelaren och långfilmsdebutanten Tuva Novotny, inte mäta sig med En man som heter Ove.

Låt gå för det lättare och ljusare tonläget, men det som man saknar här är den känslomässiga pregnansen, kalla det mörkret, som präglade ”Ove” – och som gjorde att man lipade lika mycket som man skrattade.

Smått irriterande är också den ständigt närvarande berättarrösten som stjälper mer än den hjälper och har en tendens att skriva saker och ting tittaren på näsan.

Saftiga biroller

Men i övrigt sympatiserar man gärna med Novotnys debutfilm, komplett med ett kvinnoöde som utan att vara Josefin Nilsson-dramatiskt ändå berör. Gott om saftiga biroller finns här också.

Tänker på Mahmut Suvakcis pizzabagare och lustigkurre, på Anders Mosslings bypolis, på Malin Levanons halvblinda assisterande tränare. Lägg till Stella Oyoko Bengtssons unga, uppnosiga fotbollstalang och man tycker sig se konturerna av den arketypiska, blågula småstaden

(som inte skulle klara sig en sekund utan sina invandrare).

Men först och främst ser man filmen för Pernilla Augusts skull. Hon, Britt-Marie Larsson, är just så trött och tradig, sur och grinig, som man kan tänka sig. Och att se henne resa sig gör gott för själen, i synnerhet som hon i sitt peptalk refererar till Liverpools Champions Leaguetriumf anno 2005. Skam den som ger sig.