Eeva Peura målar magin i mörkret
Eeva Peuras nya målningar är både mystiska och lustiga.
Eeva Peura: Hunt. TM-galleriet, Skillnadsgatan 9B (innergården). Till den 21.4.
Luguber. Med det lite bortglömda adjektivet kan man sammanfatta Eeva Peuras utställning Hunt som för tillfället visas på Målarförbundets galleri vid Dianaparken. Under ”luguber” ger ordboken beskrivningarna sorglig, dyster, skrämmande och makaber. Sådana är Peuras målningar, men de är också likt ordet luguber på språklig nivå: ovanliga, lite mystiska och också en gnutta lustiga.
Det är nämligen sällan man ser något lugubert förverkligat på detta sätt: det är visserligen mörkt som bara den, men här finns även magi, äventyr och lugn. Peuras målningar är inte dystra på ett sätt som är anammat från någon annan: det finns få visuella element som genast går att placera eller som direkt kan härledas till gotisk estetik eller annan medvetet mörk konst.
Lust att umgås
I utställningstexten beskriver JuhaHeikki Tihinen Peuras konstnärliga process som att hon umgås med sina ofärdiga tavlor under en längre tid: hon bygger på, känner efter, förändrar, försöker nå ett skede i vilket målningarna känns färdiga. Som betraktare inbjuds man att förhålla sig på samma sätt till de tavlor som Peura släppt ifrån sig, ibland efter upp till ett år av processering och arbete. Man får lust att umgås med verken, delvis för att det finns så mycket att upptäcka men kanske främst för att de får fantasin att gå på högvarv.
Så gott som vartenda ett av utställningens 16 verk tycks innehålla berättelser värda egna hela romaner. En av de större målningarna som ställs ut är Black River (2018), som föreställer en blek gosse i antydd uniform som stakar en båt i ett slags Tuonela som mest av allt liknar ett månupplyst Louisianaträsk. Vid gossens fötter sitter en raggig brun hund, och trots den oroväckande omgivningen ligger det en känsla av lugn och ro över bilden. Sedan inser man plötsligt att hunden vaktar en man som verkar vara död, och att det inte helt går att utläsa vad klumpen i båtens för är. Kan det vara en liksäck? Känslan av stillhet består, men ett crescendo av undertoner byggs upp.
I stället för att fråga sig vad Peura föreställt sig att hänt och vad som ska hända näst får man lust att själv bygga upp en berättelse. I målningen Mountain Club (2018) vandrar tre personer i bergen, förbi ett vattenfall – kan det månne vara några av karaktärerna i Enid Blytons Fem-gäng som lommar tillbaka hem efter att något av deras fåfänga äventyr gått snett och två ur klubben mist livet?
Yellow (2018) är å sin sida bara en anspråkslös liten målning i blandteknik föreställande en flicka och en pojke – men ser det inte lite ut som om han skulle hjälpa henne spy? Det är ingen hejd på de längder som Peuras målningar får fantasin att skena.
Välbalanserat
Det är förstås inte bara mörker och död i Peuras bilder – tvärtom. Kanske är det för att det lugubra är så välbalanserat och mångsidigt som så mycket filmatiska föreställningar väcks till liv av målningarna. Det är mycket som är vackert och skört i Peuras verk, från små snäckdetaljer till underbara återkommande hundar. Likt Karoliina Hellberg har Peura en förmåga att måla interiörer på ett spännande sätt, med vackert utförda mönster och underligt melankoliska möbler.
Förutom att innehållet i målningarna är eggande och spännande är även den fysiska ytan intressant. Peura är otroligt insiktsfull när det gäller att tygla och kontrollera de oändliga möjligheter som oljefärgens textur erbjuder. På speciellt betydelsefulla ställen bygger hon upp färgen och skapar distinkt tredimensionalitet, vilket blir ytterligare en aspekt att utforska. Den som besöker TM-galleriet bör alltså reservera en del tid åt att bekanta sig med världen i Peuras målningar: man inte bara fastnar, utan tillåter sig gladeligen att snärjas.