Mendelssohn som dekadent efterrätt
Att musiken i sig är tidlös var kanske vad Radions symfoniorkester ville få fram under onsdagens konsert, som byggde broar mellan tonsättare och epoker. ORKESTERMUSIK/KONSERT
Radions symfoniorkester, dir. Klaus Mäkelä. Solist Ilja Gringolts, violin. Bach, Beethoven, Mendelssohn, Musikhuset, 13.3 ■ Flera härliga stunder under Radions symfoniorkesters konsert på onsdag kväll var en glädje för örat. Tre av de fyra styckena gick i en mer modern riktning. Vi fick höra Anton Weberns (1883–1945) sällan spelade orkestrering av Bachs Ricercare ur Musikalisches Opfer och senare under kvällen Luciano Berios (1925– 2003) version för 23 musiker av Bachs Contrapunctus XIX, sista satsen ur Die Kunst der Fuge. Eftersom båda verken bygger på kontrapunkt fångades säkert tonsättarnas intresse av möjligheten att experimentera med instrumentens olika klangfärger. Jag kände mig lite orolig när det första Bach-temat spelades rätt trevande, men snart kom orkestern och stråkarnas lyriska linje i gång.
Utan tvekan utgjorde Beethovens enda violinkonsert kvällens höjdpunkt. Trots att den är skriven 1806 är konserten mer romantisk och framåtblickande än många av Beethovens pianokonserter. Här fick prisbelönta violinisten Ilja Gringolts lysa med sitt uttryck. Orkestern byggde upp en duett med solisten och ökade spänningen till kadensen – och vilka hisnande kadenser lyssnaren fick njuta av i både första och sista satsen! Gringolts är inte bara virtuos utan också expressiv, och dessutom är tonen både lätt och lyrisk. I den långsamma satsen tog solisten med lyssnaren på en resa fylld av längtan och pizzicatostråkarna bidrog till den dämpade atmosfären. Hela satsen präglades av gudomlig ömhet medan Gringolts verkligen sjöng med sitt instrument. I finalen firade orkestern tillsammans med solisten som presenterade glada teman. Atmosfären var lekfull och enkel och takten ökade mot slutet av konserten. Publiken visade sin uppskattning för gästviolinisten som fick improvisera en kadens till innan pausen.
Färgrikt höglandslandskap
Om Beethovens konsert var huvudrätten blev Mendelssohns skotska symfoni lite som en dekadent efterrätt. Här målade orkestern det skotska höglandslandskapet med en mångfald av rika färger. Den unga energiska dirigenten Klaus Mäkelä ledde med stor beslutsamhet och jag ser fram emot att se hur hans karriär utvecklas.
Eftersom Mendelssohn blev irriterad på britternas vana att applådera mellan satserna bestämde han att den skotska symfonins fyra satser ska spelas utan paus och detta förväntade jag mig. Men till min överraskning avslutade orkestern Contrapunctus med tonkonstellationen B-A-C-H precis som Berio har skrivit och fortsatte i stället för att ta en paus direkt med den skotska symfonins första sats. Det var ett slags koppling mellan konst och rymd, som en bro mellan olika epoker och tonsättare. Att musiken i sig är tidlös är kanske precis vad Radions symfoniorkester ville lyfta fram under kvällens fina konsert.