Skaka hand över genregränser

Finländska barockorkestern:

Världens skapelse. Virpi Räisänen, mezzosopran; Taito Hoffrén, runosång, näverlur; Pauliina Fred, Kirsi Ojala, flöjter, blockflöjter; Anthony Marini, Alina Järvelä, violin; Louna Hosia, cello, såg; Ilkka Heinonen, violone, stråkharpa; Pauliina Syrjälä, kantele; Eero Palviainen, teorb, gitarr; Petteri Pitko, cembalo. Riddarhuset 1.3.

Att hitta paralleller mellan folkmusik och barockmusik har varit rätt populärt på sistone och visst känns det naturligt på många sätt. Finländska barockorkestern visade i fredags att runosång, kantele, stråkharpa, folkliga flöjter och spelmanslåtar passar hur bra som helst ihop med främst italiensk barockmusik från 1600-talet.

I det fina musikergardet ingick flera musikaliskt flerspråkiga figu- rer, till exempel Ilkka Heinonen, som excellerar på stråkharpa men allt oftare ses även i barockmusikerleden. Alina Järvelä har både djupa rötter i folkmusikjordmånen och gedigna kunskaper i barockviolin, medan barockviolinisten Anthony Marini visade sig vara en intensivt sekunderande spelman. Lyriska Kirsi Ojala och sprudlande Pauliina Fred på flöjter var också en inspirerande kombination och Eero Palviainens teorb som alltid rena lyxen.

Väinämöinen och Orfeus

Det blev också intelligenta paralleller inom vokalmusiken, levererade av mezzosopranen Virpi Räisänen och runosångaren Taito Hoffrén, till exempel övergick Tarquinio Merulas vaggvisa sömlöst i runosången Marian virsi. Extra genial kändes parallellen mellan musikens makt i La Musicas monolog ur Monteverdis opera Orfeo och de traditionella inledande runosångsorden – visst har Väinämöinen och Orfeus likheter!

Virpi Räisänen levererade dramatiska och bombsäkra tolkningar, speciellt fastnade jag för Monteverdis Si dolce é’l tormento och Barbara Strozzis minidrama L’Eraclito amoroso. Hoffréns runosång klingade stiligt, överraskande piffigt arrangerad med borduner, barockostinaton i tretakt och mellanspelsmarscher, men utan att det kändes påklistrat. Med tanke på konsertens tematik var tonen denna gång rätt solenn, en annan gång kanske barockpubliken får uppleva också runosång med glimten i ögat. Den som lyssnade noggrant i encoren kunde höra Hoffrén improvisera fram lite nya textrader där.

Sälgflöjter och såg

Man hade verkligen bemödat sig om att pussla samman verk i passande kombinationer och tonarter, samt i alla tänkbara musikerkom- binationer. Räisänens sångnummer försågs med mellanspel på stråkharpa och såg (barockcellisten Louna Hosia är faktiskt finländsk mästare i sågspel 2018!). Kantelen kryddade recitativ och två festliga näverlurar krönte Monteverdiprologen.

Orkestern använde också salen skickligt och utmanade det konventionella konsertformatet med till exempel en improviserad introduktion med sälgflöjter. Det var en lisa att få njuta av alla instrument helt akustiskt, största delen av alla folkmusikkonserterna i dag använder ju sig av ljudåtergivning. Musikerna verkade genomgående inspirerade av samarbetet, som för de flesta säkert blev en utflykt utanför den allra tryggaste bekvämlighetszonen.

Konserten ges i repris i Borgå konstfabrik 9.4.