Finurlighetens finurlighet
João Guimarães Rosa (1908–1967) påminner inte om någon annan jag har läst, och det tog av någon slump länge innan jag upptäckte honom. Men han är en av mina favoritförfattare bland alla som skriver på portugisiska. Han är mest känd för en lång existentiell roman som på svenska heter Livet är farligt, Senhor, översatt av Jan Sjögren. Förberättelser, som utkom postumt, är en samling halvvildmarksvardagsabsurda, roliga men aldrig vitsiga, rörande men aldrig larviga historier.
Miljön är det fattiga, torra, enorma Sertão-området i det inre av Brasilien. Någon socialrealism är det dock inte fråga om. Personerna vi träffar är ofta jagunços, en sorts banditer som förknippas med en gammal berättartradition i området. En underbar berättelse handlar om en av dessa banditer som reser en lång väg för att fråga jagberättaren vad ”beryktad” betyder; han har nämligen hört ordet användas om sig själv och vet inte om det ska tas som beröm eller förolämpning.
En av mina favoriter är ”Flodens tredje strand”*, om en familjefar som paddlar ut på en flod och sedan lever resten av sitt liv där, emellanåt synlig och emellanåt osynlig från hemstranden. En annan favorit är ”Simsalapsyko”, om en skola där en klass gör en pjäs som är så hemlig att andra i skolan sätter upp alternativa pjäser om vad de tror den går ut på. Mycket fina är också ”Hästen som drack öl” där den anekdot titeln antyder är det minst bisarra i hela berättelsen, och ”Smekmånarna” som är en rörande gestaltning av en gammal man som på nytt känner sig ung genom att han får inbilla sig att ett romantiskt men dödligt angrepp hotar hans hus och familj.
Ofta har jag funderat på regnskogen som fanns fram till 1960 på platsen där Brasiliens nuvarande huvudstad Brasília ligger.
Jag kommer aldrig att veta hur det var att befinna sig där, lika lite som jag kommer att kunna bevisa att rösten jag en gång starkt föreställde mig att jag hörde innan jag somnade var Cervantes’.
Men känslan i den inledande berättelsen ”Glädjens stränder” tar en antagligen så nära den orörda försvunna platsen det går. Skönheten i den här berättelsen om en liten pojke framstår så skarpt genom att både han och läsaren vet att hans mamma är döende.
”Pojken upprepade för sig själv vad varje sak hette. Det klargörande dammet som förde goda nyheter med sig. Malvan, mastixbuskarna. Vit velame, den mjukaste av blommor. Den gröna kobran som korsade vägen. Arnikans bleka kandelabrar. Papegojornas änglalika uppenbarelse. Pitangabäret som skvätte kring sig.”
Abstraktion fungerar sämre
De enda berättelserna där det för mig brister är de där författaren har fått för sig att skriva på ett teoretiserande vis, som i ”Spegeln”. Idén är besläktad med de idéer Borges hade, men han hade en unik förmåga att få en spännande intrig att födas ur abstraktionerna. Guimarães Rosas besläktade idé utmynnar här inte riktigt i något.
När det gäller få av berättelserna vore det vettigt att berätta för mycket om handlingen, eftersom de flesta utvecklar sig och slutar på ett sätt som är omöjligt att förutse. På sista raden kan personernas motiv ofta visa sig vara det motsatta mot vad läsaren har trott. Om någon ser ut att vara på väg att blint offra sig på ett onödigt sätt, så gör hen det inte.
En viss genomgående förnumstighet hos författaren / den vise / jaget, i samtalen då och då i berättelserna med det oftast icke-läskunniga folket, får läsaren väl ta som en del av paketet. Man slipper allt moraliserande och det är det avgörande. Och det att allt känns både verkligt och som en saga, som i Tusen och en natt.
Språket består till stor del av egna konstruktioner, som översättarna har varit genialiska på att överföra till svenskan.
Man slipper allt moraliserande och det är det avgörande. Och det att allt känns både verkligt och som en saga, som i Tusen och en natt.