Krigsbarnet som bortbyting och andra värnlösa
Finlandssvensk socialrealism och misärlitteratur, var så goda: Från fängelseminnen till barnskyddets tröstlösaste fall. Margit Niininen förtjänar att bli läst.
Att jag insåg det här beror på att jag i höstas (11.10 2018) skrev om ett finlandssvenskt metoo-fall från 1924 som fick allvarliga följder. Övergreppsoffret, kontoristen och filosofie studeranden Margit Niininen, sköt en man som våldtagit henne och efteråt trakasserat henne genom ryktesspridning. Niininen och hennes fästman dömdes till tukthus för dråp respektive anstiftan, och benådades av president Relander efter att ha avtjänat en del av sina straff.
Under namnet Margit Törnudd kom Niininen att göra en lång och solid karriär som barnavårdsinspektör för Helsingfors stad. 1957 disputerade hon dessutom med avhandlingen Värnlösa barn i samhällets vård: en undersökning rörande värnlösa barn som omhändertagits för varaktig samhällsvård av Helsingfors stads barnskyddsnämnd.
Hon gav också ut en rad skönlitterära böcker under sitt flicknamn Margit Niininen. Kortprosadebuten Bakom gallret (1930) beskriver i impressionistisk stil ensamheten och vilsenheten hos fångarna i ett kvinnofängelse. Förutom romanerna Tora Markman och hennes syster (1931) och Huset med den gröna gardinen (1942) skrev hon novellsamlingarna Sökare och syndare (1931), Ensamma ansikten (1942) och Sin egen verklighet (1949).
Den sistnämnda läste jag häromdagen med stor behållning. Många av de korta novellerna gestaltar konkret och drabbande hur marginaliserade, fattiga, traumatiserade människors liv kunde se ut strax efter kriget. Hemskast är ”En arbetarhustru”, en beskrivning av barnmisshandel. En mamma har fått tillbaka sin fyraåring som varit krigsbarn i Sverige, och det finns inget band kvar mellan dem: ”Hon kände inte igen honom. Han var en bortbyting. En ström av främmande ord rullade oavbrutet fram mellan hans läppar. Ofta skrek han av otålighet och ilska, när hon inte förstod honom.”
Här finns också historien om en socialarbetares möte med en tuberkulossjuk pappa som vägrar ge ifrån sig sitt barn – ”En fri man” heter den. En av novellerna handlar om en liten pojke som skall bo med sin pappa och styvmamma, en annan är en interiör från en inrättning för barn med olika typers funktionshinder, och så vidare. Vi får också träffa barnskyddsarbetarna på den dyrbara kaffepausen, tappra kvinnor i tjänst hos något som så småningom skall bli ett välfärdssamhälle. Somliga gör sitt jobb varmhjärtat och med temperamentet som verktyg – andra funderar på fiffiga sätt att tabellföra, systematisera och kvantifiera sina insatser: ”Hon sorterar och summerar. Den ena rutan fylls efter den andra: bostadsbrist, sjukdom, vanvård, misshandel, skändning...”
Niininens blick på de sannerligen värnlösa människor hon beskriver är illusionslös men medkännande. Hon har sett samhällets botten och hon har själv upplevt hur ett liv kan störtas ur sin förutsedda borgerliga bana. Ibland skriver hon svidande bra.
Inte fullt så pregnanta men ändå intressanta är de mera psykologiserande novellerna. I ”Kvinna med karriär” får en äkta man beskedet att hans framgångsrika politikerhustru dött i en flygolycka. Han har hunnit glädja sig åt att hon är bortrest så han får lite lugn och ro, för hon är både löjlig och platstagande, på många sätt en bluff och en buffel – här är Niininen i sin beskrivning av hennes framfart både skarp och elak, det här är helt tydligt också en människotyp hon hade erfarenhet av. När olycksbudet kommer grips mannen först av ruelse och sorg, men ohjälpligen är hans hjärta ändå ”fullt av frid”.
”Monsieur Moucheron” är en insiktsfull skildring av en medelålders kvinnas passion för en man som inte är värd den, och hennes lugna uppvaknande ur den. ”Merete, 16 år” handlar om en ung flickas depression beskriven i så subtila ordalag att läsaren först knappt förstår vart det bär.
I en ambitiös antologi av finlandssvensk novellistik från de senaste hundra åren skulle några av Niininens texter sitta riktigt bra, som en påminnelse om att vår litteratur rymmer mycket annat än medelklassens later och olater.