Det är kris
I dag avslutas VM. Inte en dag för tidigt, känns det som.
Jag är urled på att höra om hur dåliga skidor finländarna haft. Krista Pärmäkoski har klagat över sina skidor efter nästan varje lopp.
Vet inte hur det här gått till, men svenskarna och norrmännen ser ut att ha haft koll på den finkorniga alpsnön bättre än finländarna. Eller så ligger det mer än så bakom. Pärmäkoski har väl ungefär haft samma nivå hela vintern, det var inte långt ifrån att hon hade knipit brons i 10 km klassiskt, men tiondelarna var inte på hennes sida.
Tårarna rinner längs med Riitta-Liisa Roponens kinder i intervjuzonen. Inte bara för att Finlands damer för första gången sedan 2003 blev utan medalj, utan för att hon inte heller var nöjd med sina skidor, och för att lördagens 30 km ytterst sannolikt var hennes sista VM-lopp. Jag har i och för sig aldrig sett att hon klarat en intervju utan tårar så det är inget att oroa sig över. Däremot är det skäl att oroa sig över vem som ska fylla luckan efter henne.
Svenskarna trängs kring underbarnet Frida Karlsson. I ett skede såg det ut som att Therese Johaug har en dubbelledning då också hennes dubbelgångare Karlsson ryckte ifrån – och om två år kan det hända att det är Johaug som får se Karlsson försvinna i fjärran.
De finländska journalisterna flockas kring Eveliina Piippo, Finlands stora framtidsnamn som gjorde en lyckad debut i VM. På 30 km slutade hon på 19:e plats, tiondelar efter Laura Mononen.
Piippo har säkert många goda år framför sig och det är solklart att hennes ätstörningar bromsat hennes utveckling. Matbordet och gymmet, var hennes svar då någon frågade henne var hon har mest att göra för att gå framåt.
– Vi måste satsa mer på de unga. Det har alltid sagts att en skidåkare är i sin bästa ålder närmare trettio. Det ser ut att gå att klara sig tidigare än så. Där måste vi tänka om, säger Pärmäkoski som själv var elva på 30 km fritt som tjugoåring i sitt första VM 2011.
Anita Korva åkte hem redan tidigare, fast det kunde ha varit roligt att se henne under någon annan sträcka än fristilssprint. Det har varit ganska ont om glädjeämnen i VM. Men det här har egentligen varit Finlands nivå hela vintern. Laura Mononen träffar ganska mitt i prick då hon analyserar sin egen insats:
– Jag har inte varit i topp 10 under hela vinter, frånsett i Tour de Ski. Det här har varit min nivå.
Mononen var också sällsynt självkritisk efter stafetten, då hon sågade sin egen insats i stället för att skylla på skidorna. Utan orsak egentligen, hon var ganska nära sin nivå, och hela laget kan se sig i spegeln där.
Haavisto och Pärmäkoski har en del att fundera över i vår då de går igenom den här säsongen. Hon löpte rekord i stavbacke i höstas men i vinter har hon inte sett ut att vara i rekordform.
– Vi prövade lite nya grejer med Krista. Det krävs lite förändringar efter många år av träning, inte minst för motivationens skull. Det var ganska mycket snabbhet och skate utan stavar. Snabbheten försvinner annars lätt med åldern, säger Haavisto.
Det är förstås en poäng att konkurrensen bland damerna kan ha blivit hårdare. Tidsskillnaderna är svåra att jämföra, för de beror ofta på banprofilerna och föret. Bjørgens segermarginal på 30 km klassiskt i OS var nästan två minuter. Året innan på fristil i Lahtis mindre än två sekunder.
Det går inte att komma ifrån att det är en liten kris i damlandslaget. Det hamnade i skymundan under OS förra vintern, då Pärmäkoski tog hem tre medaljer. Den här gången räckte inte hennes form till för att rädda Finlands heder.
Vet inte hur det här gått till, men svenskarna och norrmännen ser ut att ha haft koll på den finkorniga alpsnön bättre än finländarna.