Det bubblar under ytan

■ I mullornas Iran är det skägglurkarna som med revolutionsgardets goda minne sätter agendan. Men det betyder inte att allting skulle gå enligt stadgarna.

Där den frihetstörstande storstadsungdomen i smyg tar ut svängarna visar prästerskapet och myndighetsmaskineriet prov på en närmast hårresande korruption, dubbelmoralen och skenheligheten inte att förglömma.

Mera om detta i Ali Soozandehs Teheran taboo (Tyskland 2017), en skoningslös, ömsom uppnosig, ömsom djupt tragisk, uppgörelse med samhällsklimatet i dagens Iran. Poängen, en av dem, är att det tekniskt sett är fråga om en animation.

Det handlar om den så kallade roboskoptekniken som i all kort- het går ut på att live action-stuket omvandlas till ett animerat sådant. Resultatet är dels hyperrealistiskt, dels lyriskt, plus att de skådespelare som gömmer sig bakom animationen kan räkna med ett visst mått av anonymitet.

Här möter vi tre unga kvinnor och en yngling vars vägar av en slump korsas. Först ut är Pari ( Elmira Rafizadeh), den prostituerade ensamföräldern som insisterar på att skilja sig från sin pundare till man, nu bakom lås och bom. Men se det låter sig inte göras, utan den äkta mannens underskrift.

Hasan Ali Metes domstolshöjdare låter sig dock blidkas, mot att Pari går med på diverse gentjänster. Till på köpet får hon och hennes son tillgång till en schysst lägenhet, en flytt som för Pari i kon- takt med Sara ( Zahra Amir Ebrahimi).

Sara för sin del förväntas nedkomma med ett barn eller två, trots att hon helst av allt skulle ge sig ut i arbetslivet, i stället för att dagarna i ända hänga med svärföräldrarna. Sist och slutligen handlar det om Babak ( Arash Marandi), den aspirerande musikern som efter ett nyp i diskotekets wc står inför ett dilemma.

Det gäller att skrapa ihop pengar till den kvinnliga bekantskapens ( Negar Mona Alizadeh) ”jungfruoperation”. En åtgärd som – på officiellt håll – kommer på fråga endast i fall av våldtäkt och olycka.

Nu är ju Teheran taboo ingen Nader och Simin – en separation eller Taxi Teheran, för att tala med Asghar Farhadis respektive Jafar Panahis fullblodsdramer. Där samhällskritiken i dessa fall står mellan raderna är Ali Soozandeh, som är bosatt i Tyskland, mera rakt på sak.

Ibland gör regissören det onödigt enkelt för sig, men på det hela taget är slutresultatet ändå fascinerande, även gripande. Till saken hör att den animerade inramningen endast gör materialet gott.

De facto finns det i filmen många scener som i det traditionella spelfilmsformatet skulle te sig groteska men som nu går an. Den som föll för Marjane Satrapis Persepolis, en mera traditionell animation, lär trivas i det här sällskapet. Yle Teema 22.00