Inget undantag behöver bekräfta regeln

Regeringen har beslutat att bilda fyra bolag som skall kanalisera pengar till snabba järnvägsförbindelser. Prislappen kommer i slutändan att landa på kanske tio miljarder euro och består av statsmedel, kommunala skatter, pensionsmedel och så vidare. Med det här slår man de facto fast hur skattemedel och pensionsfonder skall kanaliseras under 20 år framåt.

Målet är att landet skall knytas samman på ett nytt sätt. Eller så inte. Granskar man förslaget mera noggrant så är det än en gång landets sed som gäller. Alla järnvägsförbindelser som omfattas leder till Helsingfors. Snabbjärnväg till Åbo, Tammerfors, österut och Via Baltica, allt med utgångspunkt i Helsingfors. Det finns inget undantag som bekräftar regeln. Inte ens av politisk korrekthet föreslås en snabbjärnväg från Åbo till Tammerfors. För att inte tala om en kustbana från Åbo via Vasa och Jakobstad vidare till Uleåborg, vilket borde vara en självklarhet när man ser på kartan.

Jag har nu bott nästan halva mitt liv utanför Helsingforsregionen. I mitt dagliga värv möter jag människor som arbetar hårt för att ha ett gott liv där de är. Det finns blomstrande företag med hela världen som marknad. Nutiden bygger på nätverk som bildas helt oberoende av geografi. Ett exempel: i en lägenhet i Smedsby i Korsholm programmeras kamerafilter som världsstjärnor använder i sina uppdateringar på Instagram. Ett annat exempel: I Kvevlax produceras skogsmaskiner med världens första hybridmotorer som säljs bland annat till Ryssland och USA. Allt det här sker helt oberoende av Helsingfors.

Om man driver frågeställningen till sin yttersta spets: Varför har man en huvudstad över huvud taget?

I själva verket behöver vi ingen huvudstad så som vi känner den i dag. Vi behöver inget ställe dit precis alla järnvägar skall gå och vi behöver inget ställe dit hela nationens skattepengar skall kanaliseras för att finansiera ministerier, ämbetsverk, forskningsenheter, biblioteket Ode och Operan. I dagens värld byggd på nätverk kunde allt detta vara organiserat på ett radikalt annorlunda sätt.

Mats Andersson skriver i en insändare i Dagens Nyheter att vi behöver huvudstäder för att det är det mest effektiva sättet att leda ett land. Någon sådan forskning har jag aldrig stött på. Ofta är det så att man upplever att huvudstaden är ett hinder för utveckling i de övriga delarna av landet. Jag tror att det mera handlar om att ingen ifrågasätter. Vi är så vana att det är så här, att det bara blir så här. Och redan människomängden i huvudstadsområdet gör att dess politiska och ekonomiska tyngd är så stor att ingenting någonsin kommer att förändras. Alltför många har intressen i status quo.

Det behövs inget undantag som bekräftar regeln, eftersom regeln inte har undantag.