Digital information är makt
SAMHÄLLE Var drar vi gränsen för vad som är behändigt och vad som är tryggt? När VR slutar acceptera kontanter på fjärrtåg är det inte oväntat, många bankkontor tar inte ens emot kontanter längre. Om det är allt färre som använder kontanter, varför då upprätthålla den servicen? Inte bara på fjärrtåg, utan i samhället överlag. Vi ser den trenden öka hela tiden och varför skulle den inte det? Människor har en tendens att välja det behändigare alternativet.
Upprätthåller kontanter dock en viktig funktion i ett fritt samhälle? Nämligen möjligheten att betala anonymt. Att inte alltid bli identifierad var man är, med vem och vad man konsumerar. I ett fritt samhälle måste varje medborgare ha rätt till ett privatliv.
Man glömmer det lätt, men allt som vi gör digitalt är inte så anonymt som vi ofta tror. De flesta appar vi använder till exempel, också betalningsapparna, har oftast låst källkod vilket betyder att det inte finns något sätt för utomstående utanför företaget att kontrollera att apparna inte gör olovliga saker på våra telefoner och datorer i bakgrunden. I Dagens Nyheter har vi kunnat läsa att det antagligen var genom sin app som Facebook kunde avläsa användarnas övriga appanvändning och upptäcka att Whatsapp höll på att växa i popularitet vilket fick företaget att göra en investering som har gjort det ännu mer dominerande.
Våra webbläsare sparar så kallade kakor från tredje parter som följer varje sida vi surfar på. De flesta större hemsidor (också många bankers hemsidor förvånande nog) har inbyggda script från tredje part, som Google och Facebook, som också följer oss vad vi än tittar på, eller skriver innan vi köper en viss sak till exempel. I Washington Post har vi fått läsa hur åtminstone i USA även Google börjat samarbeta med kreditkortsleverantörer. Fastän Google inte får tillgång till exakt all information om användarnas transaktioner har företaget en sådan enorm databas över sina användare, tillsammans med konstant spårning när de använder Googles tjänster på sina telefoner, att det inte är omöjligt att luska ut vem som köper vad.
Alla dessa företag tjänar pengar på oss genom att vi ger dem vår information. Kan de tjäna mera på att sälja den vidare så gör de det, fritt från konsekvenser som Cambridge Analytica-skandalen. Vi har dock accepterat det genom att vi fortsätter använda tjänsterna trots att det finns alternativ. I vissa fall verkar ändå motaktioner tas. I till exempel Frankrike kommer alla som jobbar inom statliga tjänster att sluta använda Whatsapp och byta till en meddelandeklient som har öppen källkod.
Det kan verka överdramatiskt och närma sig paranoia att nämna allt detta efter att ha läst att VR slutar acceptera kontanter på fjärrtåg, och för tillfället är det väl helt tryggt att använda kort och appar som betalningsmedel. De har åtminstone säker kryptering hos oss i dag, men i december kunde vi i New York Times läsa hur Australien fått en lag som kräver företag att ge användarnas krypterade information till myndigheter och polis utan att meddela detta till användarna. Det är den di- gitala motsvarigheten till att polis och myndigheter får söka genom människors bostäder utan husrannsakningsorder.
Frågan är om vi inte genom små val i vardagen, som att inte använda kontanter längre, sakta men säkert ger upp allt mer av vår integritet. Om utvecklingen på lång sikt är riskabel, hur kommer då artificiell intelligens att använda vår digitala information ihop med teknikjättars oligopol i en mycket snar framtid? Kan vi då också fritt välja våra tjänster, hur vi använder dem? Är det en trygg plats för visselblåsare och journalister om varje medborgare konstant identifieras? Har vi då fortfarande ett privatliv och fritt samhälle?