Bakom förövaren finns alltid ett offer
I rapporteringen om sexuellt våld glöms offren ofta bort. Att rikta mer resurser mot instanser som hjälper offren är av största vikt, säger man vid Flickornas hus.
– När jag var sex år gammal utsatte min pappa mig för incest. Det hände en gång. När jag var nio våldtog min bror mig. Det fortsatte konsekvent i tio års tid.
Diana (som egentligen heter något annat), en till synes helt vanlig medelålders kvinna, berättar ledigt men eftertänksamt om de händelser som präglat hennes liv sedan barndomen.
– Jag levde i två världar, nattvärlden där jag var paralyserad av rädsla och inte somnade förrän tidigt på morgonen, och dagvärlden där jag skulle gå i skola men hela tiden var rädd för den kommande natten.
När Diana var arton blev hon självmordsbenägen och försökte ta sitt liv upprepade gånger. Först på årskurs nio, när det redan gått nästan tio år sedan det första övergreppet, uppmärksammades hennes problem.
– Jag var oerhört skygg och lättskrämd, det var lärarna som började ana oråd när jag aldrig pratade.
Diana fick komma till en terapeut, men det tog fem år innan hon sa ett enda ord under sessionerna.
– Ändå var det livsviktigt för mig att få gå till terapin varje vecka. Det kan ta oerhört lång tid att bygga upp ett förtroende när en människa är så trasig som jag var.
En fjäril hade gått sönder
På grund av sin ångest klarade Diana varken av att studera eller jobba, hon säger att hon ”mådde dåligt på heltid”. En spiral av psykmediciner, sjukhusvistelser och anorexi pågick i flera år. Under hela tiden gick hon i terapi men det kändes som att inget hjälpte. Hon klarade inte av att sätta ord på sina känslor eller på övergreppen.
– Det var när min terapeut bad mig börja rita som något släppte. Jag kommer ihåg min första teckning, en fjäril som gått sönder. Det var det enda sättet jag kunde förklara vad som hänt. Då var jag lite på tjugo.
Från den stunden startade Dianas läkningsprocess, men hon säger att vägen varit otroligt lång och snårig och hon har haft flera männis- kor som hjälpt henne genom åren.
När hon var fyrtio kände hon att läkningsprocessen kommit till det skede att hon kunde börja studera. Hon tog examen och sedan dess har hon varit i arbetslivet.
”Det finns två offer”
Nu lever Diana inte med den dagliga terror och ångest hon tidigare kände, men sörjer de delar av henne som inte kunnat utvecklas på ett friskt sätt.
– Det går inte att leva sin ungdom igen när man är fyrtio. Sen har det ju påverkat min karriär. Jag kan inte uppnå det som jag kunde ha haft möjlighet till.
Den senaste tidens rapportering om sexualbrotten mot minderåriga har Diana svårt att förhålla sig till. Samtidigt vibrerar hennes ord av en stor empati.
– När sexuellt våld inträffar ser jag att det finns två offer. Jag ser det som att något har gått sönder redan innan övergreppet sker, och både förövaren och offret behöver hjälp. Jag anser inte att vi hjälper sexualvåldsoffer genom att endast peka finger mot förövaren.
Hon säger att det är viktigt att man ska dömas för sitt brott, men att det inte innebär att själva problemet försvinner.
– Sexuellt våld händer hela tiden, det händer där man inte tror att det händer.
Antalet kunder har stigit
På Flickornas hus i Helsingfors kommer Kristiina Hannila dagligen i kontakt med barn och unga som blivit utsatta för sexuellt våld. Hon är ansvarig för föreningens arbete mot sexuellt våld. Föreningen har fyra utbildade terapeuter som ger samtalsstöd till barn över tretton år och unga som upplevt sexuellt våld.
– Under det senaste året har vårt kundantal stigit med tvåhundra procent.
Hannila har svårt att exakt säga vad den stora ökningen i unga som vänder sig till dem beror på, men gissar på en kombination av metoo, mer information överlag och tätare samarbete med stadens instanser.
Hon säger att följderna av övergrepp mot barn och unga kan ha väldigt långtgående följder. Fallet Diana liknar de fall hon själv har att göra med på jobbet. Ett övergreppstrauma kan liknas vid krigstrauma.
– Det påverkar självbilden, världsbilden och bilden av andra personer. Man litar inte på människor och inte på sig själv.
Följderna kan vara både psykiska och kognitiva. Läs- och skrivsvårigheter kan uppstå, och i extrema fall också hjärnskador.
– Följderna är enorma, också rent ekonomiskt. Tänk bara på Diana som inte kunde jobba förrän hon var fyrtio år.
Hannila säger att när man börjar spekulera kring förövare glöms offren bort.
– Vi måste tänka på hur vi ska hjälpa barn och ungdomar oberoende av vem som utsatt dem.
Hon säger att ett stort problem har varit att man inte pratat om sexualbrott tidigare. Först nu har vi börjat koncentrera oss på offren, vad de går igenom och vad det kostar samhället.
– Den psykiska smärta ett sexualbrottsoffer känner kan vara enorm och det kan orsaka både arbetslöshet, arbetsoförmögenhet och alkoholism.
Att lagstiftningen behöver skärpas är ett steg mot det bättre, menar Hannila, men hon säger också att straffen kunde ställas i proportion till vad de de facto orsakar.
– Inga pengar kan ersätta att du mist tjugo år av din karriär, säger Hannila.
– Femhundra nya poliser hjälper inte heller sexualbrottsoffer, resurserna borde riktas till organisationer som arbetar med offren och med förebyggande verksamhet.