Den oro jag uppmanas ta på allvar handlar alltså inte om jobben eller om lönedumpning med billig utländsk arbetskraft, eller ens om den offentliga sektorns bärkraft under en flyktingvåg, utan om kultur. Jag måste förstå att människor (med rätta?) upplever

Nora Hämäläinen

Sedan sommaren har jag bott och arbetat i Tjeckien: det mest liberala av de fyra så kallade Visegradländerna, men ändå ett land med högerpopulistisk, främlingsfientlig statsminister och president. Att komma underfund med samhället är inte alldeles lätt: många av dagstidningarna ägs av populistiska magnater, och med en nybörjares språkkunskaper kommer jag hursomhelst inte mycket längre än rubrikerna. De engelska nyheter som förmedlas av till exempel Radio Prague ger ingen egentlig inblick i opinionsläget eller debattklimatet: de är skrivna för utlänningar.

Det här skulle kanske inte vara ett problem om det inte var så att det forskningsprojekt som jag arbetar i också ska fundera på frågor om populism och europeisk identitet. Det här kräver att vi hittar ett gemensamt samtalsläge: att vi forskare från olika länder kommer underfund med varandras utgångspunkter i den aktuella samhällsdebatten.

Många tjecker tycker liksom många finnar (men till skillnad från de flesta svenskar) om att racka ner på sina landsmän och sitt land. Liksom i Finland är den här inställningen väl förenlig med nationell stolthet, en stark hemkänsla och en upplevelse av att man själv absolut inte skulle vilja bo någon annanstans. När mina tjeckiska bekanta säger åt mig att folk här är ganska rasistiska, eller att tjecker inte tycker om utlänningar, eller rent av att de hatar utlänningar, blir jag därför väldigt osäker på om det är menat som en form av kritik av deras landsmän eller som inledningen till en typ av försvar. Det är nämligen flera som också har förklarat för mig hur tjecker är lokalpatriotiska och gärna stannar nära vänner och familj, hur de värnar om den ”tjeckiska kulturen” och är oroliga för att deras livsmiljö ska förändras bortom deras kontroll.

Även i kritiken finns en vädjan: jag bör förstå det vanliga folkets oro. Den oro jag uppmanas ta på allvar handlar alltså inte om jobben eller om lönedumpning med billig utländsk arbetskraft, eller ens om den offentliga sektorns bärkraft under en flyktingvåg, utan om kultur. Jag måste förstå att människor (med rätta?) upplever sin kultur som hotad.

Men det jag hittills har sett av den tjeckiska kulturen är en blandning av bekanta element. Maten är i stort sett densamma som i närbelägna länder: kött, potatis, knödel och surkål. Om man går från jobbet vid halv fem får man tända lampan på vägen ner genom trapphuset, för de flesta har redan gått. Till helgerna töms den lilla universitetsstaden på folk, då människor åker till landet. Inför jul bakas det sju sorters småkakor. Den tjeckiska körmusik (både visor och modernare körverk) som jag lärt känna skiljer sig till tonspråket förvånansvärt lite från motsvarande finska och svenska dito. Landet har ett välutvecklat system av friluftsleder, och dagis och skola går ofta på kulturevenemang.

Det mer utpräglade: man firar Sankt Martins dag (11 november) med rostad gås och en särskild sorts vin. Den sjätte november kommer Sankt Mikulas i biskopsmössa, ledsagad av en ängel och en djävul, och ger gåvor till de snälla barnen och potatis till de stygga. Till jul tillreder man en karp som ofta köps levande ur stora fisktunnor som dyker upp på stan före helgen.

Traditioner kan vara sköra: plötsligt kommer det en generation som tycker att karphanteringen är oetisk eller oaptitlig. Men skulle invandrarna avskaffa den? Jag har varit med om att försöka förklara att invandrare i Sverige är lika ivriga att fira midsommar som svenskarna, att trycket mot kristna traditioner i finska skolor i regel kommer från sekulariserade lutheraner och inte från muslimska invandrare. Men den nationalistiska oron, när den blivit en oro över ”kulturen”, kan knappast lugnas med den typen av perspektiv. Det tjeckiska, det finska, det svenska är ett je ne sais quois – jag vet inte vad – som man bara känner igen när man ser det. Det sitter inte i karpen eller surströmmingen eller kålrotslådan, utan flyttar på sig så fort någon lyckas visa att just den ena eller andra symbolen inte hotas av invandring.

Det som kanske överraskar mig mest är många utbildade liberala och internationellt orienterade tjeckers förmåga att röra sig in i och ut ur det nationalistiska perspektivet. En av mina kolleger, en uttalad liberal, förklarar: jag måste förstå att hela skalan ligger längre högerut här. Det var jag förvisso beredd på. Vad jag kanske inte var beredd på var att nordbornas socialdemokratiska, antirasistiska och liberala reflexer skulle framstå som så exotiska och lite extrema. Hur kan det som vi lärde oss genom att läsa Bamse på 70- och 80-talen – att snäll är stark, att man inte ska ha fördomar – vara ”very far left”?

När det gäller de stora invandringsländerna, Storbritannien, Sverige och Tyskland, till exempel, hör man ofta människor förklara främlingsfientliga och nationalistiska attityder med erfarenheter av invandring. Men främlingsfientligheten i Europa följer inte invandringsstatistiken. Samma argument, attityder och farhågor cirkulerar i länder med stor immigration, länder med liten immigration, som Finland, och länder med nästan ingen invandring, åtminstone från fattigare länder, som Tjeckien. I en artikel i The Guardian (20.11) noterar Martin Mejstrik från Karlsuniversitetet i Prag att Tjeckien inte har genomgått några stora ekonomiska kriser, att det är en av de mest framgångsrika postkommunistiska staterna och att där knappt finns några immigranter alls. Trots det är människor missnöjda.

När jag ombeds förstå människor som tänker att deras kultur är hotad av eventuella asylsökande från Mellanöstern, industriarbetare från Asien, eller rent av européer som mig själv, ifall vi skulle stanna för länge, tänker jag att de här människorna förtjänar bättre försvarare.

De förtjänar intellektuella och politiker som talar övertygande om solidaritet och medmänsklighet, om socialt och regionalt rättvis klimatanpassning av infrastrukturer, om strategier för en jämnare fördelning av samhällets resurser, ökad inkomsttrygghet, och vård, skola och omsorg, bland annat.

”När jag ombeds förstå människor som tänker att

deras kultur är hotad av eventuella asylsökande från Mellanöstern, industriarbetare från Asien, eller rent av européer som mig själv, ifall vi skulle stanna för länge, tänker jag att de här människorna förtjänar bättre försvarare.”

NORA HäMäLäINEN

är forskare i filosofi.